Malmö-Växjö: Nu är det krig

av Mats

Ja, jäklar vad tonen skruvats upp mellan Malmö och Växjö i det här slutspelet.
Det som började som en av de snällare kvartsfinaler jag sett, har nått orkanstyrka sedan sportcheferna Henrik Evertsson och Malmös Patrik Sylvegård dragit igång slutspelets första riktiga ordkrig.
Allt sprunget ur Dennis Everbergs crosschecking på Malmös back Nils Andersson i senaste mötet.
Everberg fick matchstraff, anmäldes till disciplinnämnden, men friades.
Jag har ingenting att säga om det och är egentligen inte förvånad, även om tidigare avstängningar pekade mot ett lindrigare straff.
Men det är kul när det tänder till och det är inte ofta det är sportchefer som ryker ihop.
– Han förnedrar sig själv, säger Evertsson till sportbladet.se om Nils Anderssons reaktion efter smällen och menar ungefär att han borde nomineras till en Oscar.
– Han ska hålla käften, det är patetiskt, kontrar Sylvegård i sportexpressen.se, som menar att Evertsson inte ska uttala sig om Malmös spelare.
Jag förstår båda två, men Evertsson går självklart över en gräns när han hoppar på en spelare i motståndarlaget. Det tillhör inte vanligheterna.
Disciplinnämnden är också inne på att Nils Andersson förstärker händelsen när han faller ihop på isen, liksom många andra. Men det är en ren tolkning av Malmöbackens reaktion, precis som situationsrummets tolkningar av hur mycket en målvakt störs i målområdet när de dömt bort mål efter mål den här vintern.
Jag gillar inte tolkningar. Det är oerhört svårt att bedöma också i en sport som hockey, där allt går så extremt fort. Det är aldrig lika solklart som när Luis Suarez föll i straffområdet i Barcelonas vändning mot PSG i Champions League. Där kunde en hel värld se att han filmade. Vad Nils Andersson kände – och reaktionen efteråt – när han fick den där klubban över halsen är svårare att bedöma.
Men den här på papperet ganska iskalla kvartsfinalen har plötsligt lyft till himmelska höjder tack vare det.
Alla hade väl räknat med att Frölundas Roger Rönnberg och Skellefteås Bert Robertsson skulle dra igång ett litet privat krig (igen), men de har hållit sig relativt lugna.
Men Evertsson och Sylvegård?
Det var en högoddsare.
Lagen möts i Malmö igen på torsdagen.
Jag längtar redan.

Jag lider med Bolt

av Mats

Jamaica blir av med OS-guldet på 4×100 meter från OS i Peking 2008 och Usain Bolts perfekta trippel finns inte längre.
Tre OS-guld i Peking, tre i London och tre i Rio de Janeiro gjorde honom till världens största friidrottare genom tiderna och med lika många OS-guld de tidigare ensamma friidrottarna Paavo Nurmi och Carl Lewis.
Nu är han plötsligt nere på åtta och ”bara” trea i OS-historien.
Alla goda ting är sannerligen inte alltid tre.
Och allt för att Nesta Carter var dopad i den där stafetten för snart nio år sedan.
En stafett där enda riktiga konkurrenten USA växlade bort sig och försvann redan i försöken.
Därför var Jamaica helt överlägsna och vann på nya världsrekordet 37.10, nästan sekunden före tvåan Trinidad-Tobago (som nu får guldet med den 38.06).
Jag satt där på läktaren och såg Bolts vilda glädje efter sin första trippel och starten på den resa som gjort honom till en av världens största idrottsmän genom tiderna.
Och jag lider med honom därför att svenska mästaren Tom Kling Baptiste hade kunnat springa Nesta Carters sträcka utan att det påverkat utgången.
Jamaica hade vunnit lika överlägset ändå.
Därför känns det fel rent känslomässigt att Carters fusk ska drabba Usain Bolt.
Samtidigt är det självklart att Jamaica ska diskas.
Jag tror i och för sig inte att Usain Bolt kommer att bjuda in Nesta Carter till sitt nästa party hemma i Kingston, men han tar beskedet med samma grandiosa stil som han alltid visat upp.
Det här är ju ingen nyhet direkt, utan det handlade mer om när det slutliga beskedet från IOK skulle komma.
Redan i somras stod det klart att Carter inte klarat omtesterna av dopingproven från Peking 2008.
Ändå känns det fel att det ska dröja så vansinnigt länge innan vi alla vet vem som verkligen tagit guld i ett OS.
Nu dröjde det nio år och jag tror inte ens att Trinidad Tobagos stafettlag hoppar jämfota. De var lika glada över ett OS-silver den där varma kvällen i Peking.
Men det värsta är den här fördröjning på nästan ett decennium.
Det är kanske dags att tänka om och dela ut medaljerna i efterskott i framtiden.
Nu hade det känts bättre om medaljerna från OS i Peking 2008 delats ut som inledning på OS i Tokyo 2020 istället.
Då alla vet hur det verkligen slutade.

Fel fria Aregawi

av Mats

Svenska Friidrottsförbundet ger Abeba Aregawi vit flagg och hon är fri att tävla i det svenska landslaget igen.
Jag tycker det fel. Det luktar dubbelmoral.
Abeba Aregawi har klivit över alla gränser som går att kliva över under sin tid i landslaget.
Hon blev visserligen inte avstängd för att ha tagit det omtvistade medlet meldonium, men det är mer en teknikalitet i mina ögon.
Där är det internationella dopningbyrån Wada som klantat till det och inte hade klart för sig hur fort – eller långsamt – det nya medlet på den förbjudna listan går ur kroppen.
Men alla vet att i stort sett alla tillhörande den mindre moraliska sidan av idrottsvärlden åkte fast för meldonium i våras. En hjärtmedicin framtagen i Lettland som plötsligt blev idrottsvärldens mest populära ”kosttillskott”.
Sedan dess har massor av experter, läkare och professorer hävdat att medlet inte har den minsta effekt på prestationen. Men vad som är mindre känt är att andra läkare nu hävdar att meldonium inte alls blev populärt på grund av att det i sig själv hade prestationshöjande effekter.
Nej, det ska istället ha fungerat som en så kallad ”masking agent” för epo.
Ett medel som alltså slår ut kontrollapparaten och döljer eventuell dopning med epo, speciellt effektivt på medel- och långdistanslöpning.
Det skulle förklara att medlet plötsligt blev så populärt och framförallt i gamla öststaterna.
Varför ta ett medel som inte har någon som helst effekt om det inte var avsett för något annat?
Det skulle förklara hela lavinen av meldoniumfall.
Nu är det bara teorier än så länge, men bara att sätta i sig en hjärtmedicin (som ju meldonium är) utan att blinka borde leda till en längre avstängning från landslaget än den Aregawi nu drabbats av.
I alla fall från ett landslag som gärna vill kalla sig det renaste i världen.
Dessutom kräver nästan en hel idrottsvärld att ryska idrottare ska stängas av från i princip allt efter sitt systematiska fusk.
Där var meldonium särskilt populärt av någon anledning.
Nej, jag har svårt att svälja att Aregawi är fri att tävla landslaget igen och jag hoppas att SOK håller fast vid sin hårdare linje i det här fallet.
Det finns fortfarande alldeles för många frågetecken för att låta Aregawi löpa fri.

Rätt sparka Tornberg

av Mats

Man kan har många åsikter om att Örebro väljer att sparka Johan Tornberg.
Jag respekterar dem alla.
Men jag tycker att Örebro inte hade något annat val med ett lag som är på väg mot kvalspel.
Att Johan Tornberg hade varit huvudtränare i bara 23 dagar är en sanning med modifikation, som det heter.
Egentligen tog han över samma dag som Kenta Johansson valde att säga upp sig. Eller vad han nu gjorde efter bara fyra matcher.
Men det verkar som han anade vad som var på gång i ett lag som spelat utan de känslor som Kenta uppgav som det största skälet till att han hoppade av.
Han kanske borde ta ett jobb som spågumma i framtiden.
För Örebro har spelat på samma känslolösa sätt hela säsongen och Johan Tornberg har inte lyckats bryta det mönstret.
Nu blir det AIK-stämpel i stället med hårdingarna Niklas Sundblad och Petri Liimatainen.
Sundblad som haft många framgångsrika säsonger i Tyskland, där han både fått sparken och ersatt sparkade tränare.
Det är så det fungerar i den här världen.
Den på försäsongen så hyllade Sjur Robert Nilsen fick lämna ett Leksand som då låg sist i HockeyAllsvenskan förra året.
Och vi vet ju alla effekten av det.
Nej, jag kan inte gråta över sparkade tränare som har vattentäta kontrakt och inte lider någon ekonomisk skada.
Och den tränare som aldrig fått sparken är knappt värd namnet numera.
Jag tycker det här ska bli oerhört kul att följa.
För jag tror inte Örebro är något lättcoachat lag med alla grupperingar och olika åsikter.
Den kulturen måste Niklas Sundblad bryta.

Svensk hockey sämst när det gäller

av Mats

Sverige har gått till elva raka semifinaler i JVM.
De har oftast spelat strålande och målats ut som favoriter.
Men det blir nästan alltid platt fall.
Sämst när det gäller.
Precis som mot Kanada i natt.
Det här är inte bara ett problem för juniorlandslaget, men det är särskilt tydligt där.
Sverige är pest när det gäller.
Jag har gått igenom de senaste elva åren, då svenskarna spelat om medaljer varje gång.
Av tio medaljmatcher har de bara vunnit två.
Finalen mot Ryssland 2012 då svenskarna tog sitt andra JVM-guld genom tiderna och det första på 31 år och bronsslakten mot Schweiz i Saskatoon 2010, då jag knappt hann med att liverapportera medan målen bara rasade in.
Men något är fel när Sverige har ett så magert facit i de matcher som gällt mest i varje JVM.
Jag kan tycka att svenskarna lägger allt för mycket kraft på matcher som inte gäller något.
Sverige har vunnit 36 raka gruppspelsmatcher i JVM.
Ett enormt facit.
Men vem fan bryr sig när resultaten i medaljmatcherna sett ut så här:
2017 – 2-5 Kanada, semifinal
2016 – 3-8 USA, bronsmatch
2015 – 2-4 Slovakien, bronsmatchen
2014 – 2-3 Finland, final
2013 – 1-3 mot USA, final
2012 – 1-0 Ryssland, final
2011 – 2-5 USA, bronsmatch
2010 – 11-4 Schweiz, bronsmatch
2009 – 1-5 Kanada, final
2008 – 2-3 Kanada, final
2007 – 1-2 USA, bronsmatch
Facit medaljmatcher i JVM 2007-2016
10 2 0 9 27-41

Samtidigt gäller samma sak Tre Kronor.
Senaste exemplet är World Cup-turneringen, där ett svenskt Dream Team åkte ut mot Team Europa i semin. Inte ens med våra absolut bästa spelare på isen kunde Sverige vara bäst när det gällde.
Och i VM har Tre Kronor blivit krossade i två raka kvartsfinaler.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen.
Det är kris i svensk hockey.
Vi har en enormt hög lägstanivå, men de där riktiga vinnarna saknas.
Det finns ingen vinnarkultur.
Det är en utbildningsfråga någon måste ta tag i snarast.

Jätten Jagr jagar nya rekord

av Mats

Jaromir Jagr är upp på delad andraplats i NHL:s poängliga genom tiderna.
Det är bara en tidsfråga innan han är ensam tvåa bakom Wayne Gretzky.
Det behövs ju bara en poäng till med en halv säsong kvar att spela.
Men sedan kan han inte nå längre.
Det inser nog han själv också. Det är nästan ytterligare tusen poäng upp till Wayne Gretzky och hans rekord kommer garanterat att stå sig i all framtid. Om man nu inte bestämmer sig för att börja spela utan målvakter, eller utökar NHL-sösongen till 300 matcher. Typ. Men det kommer inte att ända.
Men nästa rekord som Jagr kan jaga är det som NHL:s äldsta spelare.
Där finns en lika överlägsen ledare i Gordie Howe, som spelade en full NHL-säsong i Hartford Whalers som 50-plussare 1979-80.
Han var 52 år och elva dagar när han spelade sin sista NHL-match.
Men han kan sikta in sig på tvåan på den listan.
Backen Chris Chelios var 48 år och 71 dagar när han gjorde sin sista NHL-match i Hartford Whalers.
Jaromir Jagr fyller 45 år den 15 februari, så håller han på i tre säsonger till kan han slå Chelios rekord om han är i en klubb som tar sig till Stanley Cup-slutspelet.
Annars får han hålla på i ytterligare säsong.
Men jag tror han kommer slå det också.
Efter matchen i natt sa han att han skulle hålla på tills han var 50. Den här mannen kan inte stava till sluta.
Här är NHL:s just nu äldsta spelare genom tiderna:
1. Gordie Howe, f – 52 år och elva dagar
2. Chris Chelios, b – 48 år och 71 dagar
3. Maurice Roberts, mv – 45 år och 345 dagar
4. Johnny Bower, mv – 45 år och 35 dagar
5. Gum Worsley, mv – 44 år och 323 dagar
6. Jaromir Jagr, f – 44 år och 309 dagar
Notera: Jagr kommer vara fyra på den här listan om han håller sig frisk hela vintern.

Botten Modo

av Mats

Sitter och ser Modo bli krossade av Vita Hästen och väntar fortfarande på det lyft som aldrig kommer.
Modo som spelat två raka bortamatcher nu mot allsvenskans bottenlag Södertälje och Vita Hästen och förlorat båda med 3-6.
Försvarsspelet ser ut som det gjorde i SHL förra hösten och som bäddade för att Modo fick kvala och åkte ur.
Det är rena hönsgården.
Tolv insläppta mål på två bortamatcher mot seriens två bottenlag är inget bra betyg på spelet i egen zon.
Modo har släppt in 67 mål på 21 matcher nu, flest i serien tillsammans med jumbon Södertälje.
Det är naturligtvis den stora anledningen till att de ligger där de ligger.
Dessutom är jag inte helt säker på vart Andreas Johanssons Modo är på väg.
Uppåt eller nedåt i tabellen?
Det är bara fyra poäng ner till närmaste lag Västerås under kvalstrecket och då har Modo en match mer spelad.
Det är lika långt till Tingsryd på den åttonde placeringen som ger sista platsen till play off-serien framåt vårkanten.
Nu vill jag inte kalla läget för hopplöst.
Det går inte att döma ut någon i en serie där Leksand låg sist efter 26 omgångar i fjol – exakt halva serien – och tog sig hela vägen tillbaka till SHL.
Då bytte i och för sig Leksand tränare i samma veva, då Perra Johnsson tog över från norrman Sjur Robert Nilsen.
Men jag tror inte det är aktuellt att Modo gör samma sak.
Inte än i fall fall.
En mycket besviken Andreas Johansson tog på sig hela skulden efter förlusten mot Vita Hästen. Det hedrar honom, även om allt natuligtvis inte är hans fel.
Men det här var så långt från hemmafesten mot Björklöven senast som det går att komma.
• • •
Vita Hästen reste sig och hoppade över kvalstrecket i och med den här segern och skickade ner Västerås under detsamma.
Det var en stor kväll för Rickard Palmberg som gjorde tre av målen.

Stenhårda straff

av Mats

Jag brukade klaga på att disciplinnämnden dömde ut alltför milda straff.
Det gör jag inte längre.
Nu stänger de av spelare för saker jag inte ens tycker är en avstängning.
Inte ens matchstraff.
Jag var i Karlstad på fredagen och såg Frölundas Sean Bergenheim sätta upp armen för att skydda sig. Han träffade Oskar Steen i ansiktet, som fick näsblod, men återkom senare i matchen.
Ingen skada, alltså, om man nu inte kallar näsblod för skada.
Straffet:
Tre matchers avstängning och 25.000 kronor i böter.
Jag tycker det är alldeles för tufft.
Jag tycker inte ens att Bergenheim skulle fått matchstraff.
Nu finns det en befogad oro för att antalet hjärnskakningar ökar i hockeyn.
Det har jag skrivit om många gånger.
Hjärnskakningarna har varit det största hotet mot hockeyn och jag såg ett tv-inslag där den själv drabbade frölundaikonen Magnus Kahnberg helst inte ville att hans egna barn satsade på hockey.
Men det är inte saker som Sean Bergenheim gjorde som orsakar alla hjärnskakningar (det gjorde det inte heller i det här fallet).
Han stod nästa still.
Det är tacklingar i fart och i huvudhöjd och det höga farten som är den stora faran.
Ibland undrar jag om det inte är dags att ta tillbaka red line-offside i hockeyn.
Det effektivaste sättet att få ner den tokkörning dagens hockey till viss del blivit.
• • •
Ett annat straff jag reagerade över var AIK:s Anton Cederholms två matchers avstängning för ett slagsmål i matchen mot BIK Karlskoga.
Jag såg den matchen också.
Jag reagerade inte ens på det slagsmålet. Om det ens går att kalla det slagsmål.
Nu kanske jag är avtrubbad av all hockey jag sett och alla NHL-matcher från förr, då ett eller ett par slagsmål per match nästan var obligatoriskt.
Visst, Cederholm kastar handskarna och ska ha fem minuter.
Men avstängning – det håller jag inte med om.

Svensk hockey har aldrig mått sämre

av Mats

Tre Kronor åker till Finland och förlorar tre raka matcher i Karjala Cup.
Damkronorna åker hem från samma Finland med fyra raka förluster.
Och jag är inte ens förvånad.
Svensk hockey måste inse att det är kris.
Att den sällan mått sämre.
Jag vill inte låta som en domedagsprofet, men efter en helg i USA där jag följde svenskarna i NHL parallellt med de svenska landslagen i Finland så måste jag bara konstatera att det ser dystert ut för svensk hockey.
Svart som i en kolgruva i Kentucky.
Ser jag ännu längre tillbaka till vårens alla mästerskap minns jag det här:
•Ett gäng uppgivna småkronor som blev förnedrade i JVM.s bronsmatch mot USA och föll med 3-8.
•Ett Tre Kronor som inte bara blev utslaget i en kvartsfinal för andra året i rad, utan blev fullkomligt krossade av Kanada med 6-0.
•Ett damlandslag som föll med 1-4 mot Ryssland i kvarten i sitt VM.
Och tittar jag tillbaka på World Cup känns det fortfarande helt tomt.
Förlust i semifinalen (2-3) mot ett Team Europa som alla skrattade åt inför turneringen. Men detta europeiska hopplock visade ett större hjärta än de flesta svenska NHL-stjärnorna.
Nej, någonting har hänt med svensk hockey och efter en långhelg i Nordamerika känns det som vi har hur mycket spelare som helst i de olika NHL-organisationerna.
Det har vi också. Överlägset flest av alla europeiska nationer.
Men samtidigt är det färre stjärnor än någonsin.
Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström har vandrat vidare in i Hockey Hall of Fame efter tre magiska karriärer, då de fick mig och massor av andra att gå upp varje morgon för att kolla hur många poäng det blivit den gångna natten.
Säsongen 2002-2003 toppade två svenskar NHL:s poängliga, då Peter Forsberg passerade Markus Näslund i sista omgången. Foppa som senare fick Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare, medan Näslund tog spelarnas pris i samma kategori – Lester B Pearson eller Ted Lindsey Award som den heter numera.
Och Nicklas Lidström prenumererade på Norris Trophy, priset till ligans bästa back.
Sedan hade vi Henrik och Daniel Sedin och Henrik Zetterberg som tog över och som fortfarande spelar. Men deras bäst före-datum har gått ut sedan länge och idag lyfter de inte sina lag som de gjorde förr.
Så hur många svenskar kan kalla sig superstjärnor i NHL idag?
Erik Karlsson och Henrik Lundqvist.
Möjligen.
Nicklas Bäckström? Ja, han är nästan där, men har inte varit någon vinnare när slutspelet väl startat. Eller i landslaget.
Sverige har massor av spelare i Nordamerika, vilket ständigt lyfts fram som en sorts ursäkt för att det går så dåligt för Tre Kronor på hemmaplan.
Men talar vi svenskar med ledande roller i respektive NHL-lag, så är det inte så mycket att hurra över.
Pilarna pekar nedåt där också.
Nej, svensk hockey måste sätta sig ner och analysera varför det gått som det gjort i de senaste mästerskapen.
Varför tackar så många NHL-spelare nej till VM?
Varför har Tre Kronor sjunkit från första till femte plats på världsrankingen på bara två år?
Varför slutade World Cup med ett fiasko?
Det är ingen tillfällighet längre.
Och tar vi Damkronorna är det fullkomligt kaos just nu. Ett damlandslag som bara halkar längre och längre efter de andra damnationerna.
Jag log lite när Leif Boork kallade Sveriges avslutningsmatch i helgen för en ”fullödig” insats.
Då hade svenskorna blivit utspelade i de tre första matcherna och inte ens en ”fullödig” insats räckte för att Sverige skulle slå Finland i matchen om tredje pris.
Med den inställningen undrar jag vart svensk hockey är på väg.
Vad jag vill höra är lite självkritik efter en helg när svensk hockey blivit närmast förnedrad.
Nej, det var inte domarnas fel.
Nej, det var inte otur.

Så här har det sett ut ett tag nu. Svenska landslag förvandlade till blåbär.
Jag har varit inne på en del av problemet tidigare och belyst hur förbundets generalsekreterare Tommy Boustedt rekryterat coacher och ledare från sitt gamla Hammarby. I stort sett alla i landslagsorgansationerna har ett förflutet från en klubb som spelade senaste SHL-säsongen 1983-84.
Rickard Grönborg var hyllad som coach när han tog över efter Pär Mårts, men som aldrig tränat ett SHL-lag.
Hittills har jag inte sett ett smack av någon fantastisk coachning från hans sida eller de tunga meriter han sägs ha skaffat sig under sina år i USA. Eller att han haft spelarna med sig. Snarare tvärtom.
Han har förlorat fem raka matcher som förbundskapten nu, om vi räknar in de två avslutande förlusterna i World Cup.
Men vad hör jag dagarna efter detta gigantiska fiasko?
Inte ett smack.
Jag är säker på att gamle förbundsordföranden Rickard Fagerlund ligger och roterar i sin grav just nu. Svensk hockeys största idrottsledare som en gång gjorde Sverige till en stornation.
Han röt, han ställde krav, han nöjde sig inte med några fjärdeplatser.
Idag hör jag ingenting annat än undanflykter.
• • •
Samtidigt har vi svensk hockeys inhemska problem, där SHL är på väg att kväva den allsvenska som fött dem år efter år.
Det ämnet har jag tagit upp tidigare och kommer att göra igen.
Det är dags att vakna nu. På alla nivåer.

Dags att lägga ner CHL

av Mats

Eller rättare sagt:
Hur länge överlever den här turneringen utan publik?
Jag var skeptisk redan när det här konceptet utökades och spred sig och tog både kraft och tid från SHL-spelet.
Så länge det var en träningsturneringen innan SHL startade var det en sak.
Nu är det en parallell turnering – som ingen vill se.
Jag kollade senaste svenskmatcherna tidigare i veckan och då handlade det ändå om sextondelsfinalen.
Så här såg det ut:
Frölunda-Minsk – 1042 åskådare
Djurgården-KalPa – 756
Färjestad-Liberec – 1832
Skellefteå-Jyväskylä – 1543
Linköping-Davos – 1042

Alla siffrorna kommer från CHL:s egen hemsida, men det känns lite märkligt att Frölunda och Linköping hade precis samma publiksiffra.
Om man nu kan kalla det publik.
Det är knappt division I-klass på siffrorna, i alla fall om vi talar den södra serien.
Öde arenor och hockeymatcher få eller ingen vill se.
Jag är inte förvånad.
Samtidigt vet jag att både svenska klubbar och spelare tar turneringen på allvar och satsar att gå långt.
Men problemet är att de är ganska ensamma om det.
Och det går inte att fortsätta spela en turnering där arenorna är fyllda till kanske tio procent. Det är ändå en kontroversiell verksamhet vi talar om och det är ohållbart att fortsätta på ett spår som inte leder någonstans.
Det går inte att banka in intresse i fansen.
De vill inte se sina lag mot övriga Europa.
Budskapet är glasklart.
• • •
Nej, jag tycker de svenska lagen ska lägga ner CHL och koncentrera sig på den inhemska ligan. Resten av Europa kan fortsätta mötas under CHL-flaggan. I länder som Tyskland och Schweiz är publiksiffrorna helt andra.
Men i Sverige – tvärdött.

Sida 1 av 350
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB