The bright lights of Broadway, del 5 – The End

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA SENATORS 4-1 (Slut)
• • •
Skit och fan och helvete.
Erik kunde inte stödja på foten när han lämnade isen efter andra – och sedan blev han kvar i omklädningsrummet resten av matchen.
Erik skadad – det är en betydligt värre smäll för Ottawa än det är för Pittsburgh att Crosby inte kan spela.
Man får hoppas att Boucher såg matchen som förlorad och inte ville slita på sin viktigaste tillgång i onödan.
Men bra är det ju inte, det här.
Inte bra alls.
• • •
Be careful what you ask for, right?
Serien fattade i sanning humör sista minuterna ikväll.
Till sist såg det ut så här i Sens bås.
BÅS-TOMT
Det är en femma plus Anderson, det där. Ytterligare tre killar befann sig på isen – och resten satt i omklädningsrummet utvisade, företrädesvis för roughing och unsportmanlike.
Räkna med spillover av känslor när de brakar igång igen i däckcentrat på lördag.
• • •
Mister Anderson får vila i tredje, istället står han som utgör en smärre mardröm för alla skribenter med autocorrect.
Han heter ju Condon och….ja, ni kanske kan gissa själv hur lätt vi hamnar i en debatt om skyddat kontra oskyddat sex istället för om benparader och plockräddningar.
• • •
Man skulle kunna säga att Ottawa hamnat på hälarna.
Eller – too soon?
• • •
Tänk att vuxna människor kan tycka att det är så kul att bli inzoomade på bildskärmar.
Men vem är jag att klaga på andras nöjen?
• • •
Han är stark som en oxe, Phaneuf.
Så han tar ju en tapper Smith rätt så lätt när de brottas.
Men i samma stund aktiverar han Sean Averys ande, för evigt inbäddad i Rangers-fansens hjärtan.
Plötsligt haglar ”Sloppy seconds”-ramsorna ner från läktaretagen.
Hoppas inte bästa Elisha är här och måste höra.
• • •
Det är Oscar som får posera i djungelhatten ikväll.

Med all rätt.
Prinsen från schtaaan vann den här fajten åt Blueshirts.
• • •
Imorrn kväll, när Preds försöker döda serien mot Blues och Ducks går på knock i Honda Center, kör jag från korresoffan igen.
Jag hoppas på rungande uppslutning i spåret.

The bright lights of Broadway, del 3

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 3-0 (Period 2)
• • •
Det är Oscar-gala i New York City!
Prins Lindberg från ”Schtaan” prickar in tvenne pärlor på Mister Anderson och därmed får man väl säga att han krattat för hemmaseger.
Det är tammefan en svensk som regerar vareviga kväll denna gyllene Stanley Cup-vår.
• • •
Senators försöker, men det skiter sig – rätt ordentligt.
De är för tandlösa framåt – i princip har de inte skapat en riktigt allvarlig red-alert-chans på hela matchen – och gör sig skyldiga till för många defensiva misstag.
Problemet skulle kunna sammanfattas i en nyinspelning av Jim Sheridans ”Min vänstra fot” placerad i hockeymiljö.
King Karl är, på grund av sin demolerade vänsterfot, inte i närheten av full kapacitet.
Taskigt.
• • •
Grabner inser att Zeb Macahan Anderson har hans nummer, så när han kommer loss i nytt friläge i början av den HÄR perioden försöker han inte ens utmana.
Han droppar pucken till släpande Oscar istället – och prinsen från Tuböle visar ingen pardon.
• • •

Nu har Gris-Olle slutligen förstått att han är på Rangers-match och avlossar salivstinna otidigheter om framförallt Methot.
• • •
”Schtaan” är vad Skellefteå-borna kallar sin egen stad.
Ja, i alla fall gjorde de västerbottniska popstjärnor jag kände på 90-talet – Pär Wiksten, Evil Ove, Raffe Tjärnlund och den farlige Janne Pettersson, till exempel – det.
• • •
Fler handpassningar i andra.
Det ser tidvis ut som vi bevittnar sån där squash ungarna spelar med händerna mot husväggar i mina Midtown-kvarter.
• • •
Eriks blick när han spänner ögonen i domarna efter avblåsningar han inte uppskattar…snacka om hetta i glödkorgen.
• • •
Sens tycks ha utvecklat en hälsosam avsmak för kortväxt norskt finlir spetsat med uppkäftighet men ska Methot – Gris-Olles kille – slå Zuccaskrullo på käften får han göra det lite mer diskret än så.
Wes McCauley – domarkårens verklige Bror Duktig – står alldeles intill och måste ju blåsa.
• • •
Stålberg asså…ingen i serien har haft fler lägen på Henke utan att få äta äppelpaj.
Han som var sån Kung-dödare under grundserien.
• • •
Ojvoj, när Methot lämnar utvisningsbåset gör han en halv Dennis Wideman och kör på McCauley också.
Easy, buddy!
• • •
Hoppas prinsen går för hattrick i tredje.
• • •
Om man skulle gå och köpa sig en liten vurre.
Jag tror fan det.

The bright lights of Broadway, del 2

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 1-0 (Period 1)
• • •
När det är sju minuter kvar sms:ar Lönta – som sitter på en annan del av pressläktaren – och frågar om det bara är för att han var ute igår som han upplever förstaperioden som ”superseg”.
Jag är i och för sig inte rätt man att fråga, eftersom jag fanns inom armhålls räckhåll under hela gårdagskvällen, men nej.
Det är ett sensationellt avvaktande och odramatiskt skede av den här serien.
Inget alls händer – förrän Nick Holden, av alla, efter 14 minuter bryter dödläget i ett genombrott avrundat med en avslutning man ju inte trodde han var mäktig.
Förhoppningsvis bäddar det för mer action resten av kvällen.
• • •
They got , som det heter, nothing to show for it – yet.
Men mitt i ställningskriget är det tydligt att Senators spelar med mer glöd i bröstkorgen ikväll.
De är kvickare på pucken, känns mer aggressiva, gör det inte alls lika lätt för hemmalaget och skickar några bra skott mot Den Sammanbitne i kassen.
• • •
Oh, – mannen, myten, tupén!
John Amirante sjunger nationalsångerna och tas, som sig bör, emot som en förlorad son av Garden Faithful.
Det låter snarast som han avgjort en Game 7 när han stapplar ut genom zamboni-entrén för tjänstgöring.
Vackert.
• • •
Man vet att det är en SÅN dag när man ska skriva om glöd i bröstkorgen och först när rättstavningsprogrammet gör sitt jobb upptäcker att man skrivit om ”bröst i glödkorgen”.
Hallå.
• • •
Kallt av Mister Anderson när Grabner kommer flygande i friläge efter bara en och en halv minut.
Sens-keepern stirrar ner honom – som Zeb Macahan i en shootout.
Det är det inte många som klarar mot just Grabner.
• • •
Fast Ottawa kanske har lite bröst i glödkorgen också, jag håller det inte för omöjligt.
• • •
Hur det till slut än går in the end kommer båda lagen i denna serien känna att de hade en god chans att vinna och borde ha gjort det.
• • •
Det blev nog en eller två Bud Light för Gris-Olle i eftermiddagssolen.
Han sitter tung på sin stol och bara blänger surt, med öppen mun och blick som antyder att han inte riktigt fattar var han hamnat.
Så kan det gå.
• • •
Distriksmästerskapen i handpass pågår.
Jag tror vi ser sex sådana avblåsningar bara under de inledande tolv minuterna.
Wtf?
Och:
Lol!
För att inte rent ut sagt säga:
Omg!
• • •
När Haysan Svejsan plötsligt kommer i ett friläge ser det till att börja med inte ut att gå fortare än när jag går uppför trapporna i tunnelbaneuppgången vid Park och 33:e – och sedan gör han några finter som inte är mer raffinerade än gesterna pensionärer använder för att vifta undan flugor på en uteservering i Hallstahammar.
Jesus, kan de sluta blanda Prozac i Kevins sportdryck.
• • •
Jaha, Susan Sarandon är på match.
Men det är ju inte mer sensationellt än att Henke är här.
• • •
Nu ska jag och dricka lite mer kaffe och se om jag kan bli av med vad Lönta kallar min Modo-mage.
Så säger man tydligen i Ö-vik när någon är orolig och har ågren, för det är så vanligt att folk har ont i magen på grund av det lokala hockeylaget och ständigt kvider ”Åh, hur ska det gå för Modo”…

The bright lights of Broadway

av Per Bjurman

Vart ska du hän, 2nd Round showdown mellan Ottawa Senators och New York Rangers?
Upp eller ned, hit eller dit, i den riktningen – eller den?
Playoff-serien som kallats The Tale of Two Swedes står vid ett kritiskt vägskäl när vi ikväll åter skockas i the bright lights of Broadway för att se Game 4 avgöras.
Om Senators vinner skaffar de kommando över serien och får två gyllene chanser att go for the kill hemma i Canadien Tire Center och kommer ta sig till konferensfinal. Om istället Rangers kvitterar har vi plötsligt en best of 3 och då är allting väldigt mycket mer oklart, men jag har en känsla av att Blueshirts, med sin envishet och sin erfarenhet av den sortens situationer, i så fall vinner hela fan.
Så kalla den här tvekampen slutspelets minst spektakulära, tyck att den är lite för snäll och oengagerande, gäspa åt bristen på inslag och händelser värda att prata om i dagar.
Nu når den i alla fall ett slags tidig, brännande kulmen.
• • •
Det blev en yster day off igår.
Bloggbiffen och Lönta åt middag med Chris Johnston och hans pappa Ian – som följt med sin son på den här resan och besöker New York för allra första gången – på Duke’s på tredje avenyn.
Sedan tog jag och Lönta det måttligt begåvade beslutet att gå vidare och jovisst, framåt småtimmarna satt vi på Manitoba’s i East Village och försökte reda ut varför Jakob Silfverberg förvandlas till Iron Man så fort det blir slutspel.
Det betalar vi för idag, om man säger så.
Ha överseende.
• • •
The Tale of Two Swedes är nu ingen Tale of bara Two Swedes längre.
Utan tre.
Mika Zibanejad stal ju showen med sin insats i tredje matchen och utgör plötsligt universums mitt i den här serien.
Han fick finna sig i att vara föremål för omklädningsrummets folktätaste scrum efter träningen igår och diskuterades sedan ingående under Badtofflans presskonferens.
– Om han vill och gör rätt saker kan han bli en riktigt stor spelare, menade Herr Flipp-Flopp.
Tills vidare är det bara ett mål som saknas.
Mika säger det vanliga om att det inte har någon betydelse vem som sätter puckarna , men det blänker till i ögonen när han tillägger att han förstås gärna skulle scora på just Senators.
Mm, det kan vi tro.
• • •
Det kan vara så att you should have been there, men det var länge sedan jag skrattade så mycket som när Johnston Senior – en synnerligen förträfflig man; man förstår nu exakt varför Chris är så älskvärd och dyrkad av alla som känner honom – dräpte Biffen med ett oväntat, fatalt skämt.
Vi diskuterade Don Cherry och hans bisarra kostymer och plötsligt lutade sig Ian tillbaka, pekade på min nya, som jag tycker, väldigt coola bowlingskjorta från Steady Clothing – prydd med tecknade dry martini-glas, craps-tärningar, can can-danserskor och annat jag håller högt här i världen – och utbrast:
– Yes, I see you’re going in the same direction.
Ha!
Attacken!
Skymfen!
Jag skrattar faktiskt fortfarande…
• • •
Senators stod för sin hittills lamaste insats i tisdags – och det får inte helt oväntat konsekvenser.
Chris Wideman ersätter Fredrik Claesson idag – inte för att något som hände i förra matchen var den glade, hårdtatuerade Claessons fel, men han är ung och rätt ny och såna får alltid betala när det kärvar för hela laget – och Tom Pyatt spelar istället för antingen Zack Smith (beroende på hur ont han har), Tommy Wingels eller Ryan Dzingel.
Alldeles oavsett kan vi vara fullständigt försäkrade om att gästerna kommer vara jävligt mycket vassare ikväll.
De var – om inte annat så omedvetet – lite nöjda med de två raka segrarna i däckcentret och kände sig – även det måhända omedvetet – trygga med sitt övertag och saknade därför tillbörlig eld i hjärtat.
Där kommer flamma desto mer ikväll, för nu inser EK65 och hans vapendragare att det är skarpt läge igen.
• • •
Här är dom – The Johnstons.
IAN & CHRIS
Lovely people.
Och minerna säger allt nio behöver veta om stämningen igår.
• • •
Rangers fortsätter med samma line-up som senast och något annat var ju inte att vänta.
Det återstår dock att se om Badtofflan fortsätter tillfredsställa de kritiska fansen genom att matcha backarna som han borde och alltså ge duon Staal-Holden mindre tid än Smith-Skjei.
Jag är chockad själv, men jag håller med fansen även i den här frågan.
Han borde verkligen ha kommit på att det är så besättningen ska formeras – för länge sedan.
• • •
Inte nog med att det, så att säga, redan är som det är.
Butter Biff fick inte sova i morse heller.
Först började hantverkare hamra och borra i lägenheten ovanpå (och de slutade inte fast ett eftertryckligt ”You motherfuckers!” bör ha trängt rakt genom golvet…).
Sedan testade de brandlarmet ute i korridoren.
Och så gick Lönta på toa.
Det är inte så alltid så lätt att vara jag som ni tror.
• • •
Murray borta, Kris Letang borta, Sidney Crosby borta…
Jag säger det igen:

Washington har inget alibi.
Slår dom inte Pittsburgh den här gången gör dom det aldrig.
Ja, Flower har varit uppseendeväckande skitbra, men likafullt:
Fanns det – som Frankenstein är inne på i kommentatorsspåret – tillräckligt mycket killer-instinkt i de offensiva leden skulle de knäcka pingvinens ryggrad i alla fall.
Nu kommer det inte gå och ja, jag tycker det är väldigt sorgligt.
• • •
Det här ändå.
Det här vi gör nu.
Det är så jävla underbart.
Och vi måste ta vara på varje sekund, varje ögonblick, varje dag och kväll.
Jag kommer tänka på det när jag under eftermiddagen står i den öde arenan här på sjunde avenyn och medelst en ljummen burk diet coke försöker få ordning på vätskebalansen och ser playoff-loggorna på isen i den dämpade belysningen.
Det är det här vi drömmer om och längtar efter och vill ha när vi sitter och suckar åt syrefattiga serielunkssnoozers i mitten av dödens januari.
Den här känslan av att något stort och viktigt och spännande händer hela tiden. Den här förnimmelsen av att ingenting annat i hela världen än de hockeybataljer vi bevittnar betyder något. Den här euforin, det här högtidliga, det här känslosvallet.
Så jag säger – mest till själv:
Enjoy, man, enjoy!
• • •
Ni tror mig inte, men Lönta är mitt sanningsvittne.
När övertiden började i Rogers Place igår satt vi nertryckta i varsin barstol på irländska Black Sheep Inn på tredje avenyn – japp vi gick verkligen ronden – och precis när de släppte pucken sa jag ”det blir Jacke som gör det”.
Och vad tog det?
45 sekunder, right?
Men vissa sanningar är ju verkligen gjutna i sten.
Julafton firas 24 december, döden väntar på oss alla – och Jakob Silfverberg är ett monster i playoff.
• • •
Henrik Lundqvist har alltid en samlad, sammanbiten uppsyn den här tiden på året, men i detta slutspel känns bubblan extra ogenomtränglig.
Han utstrålar en kompakt stör-mig-inte-aura, men det gör jag förstås ändå, odräglig som jag är, och frågar om han får tillräckligt med sömn när han så uppenbart är inne i matcherna hela tiden
– Mja, jo. Efter matcherna sover jag i och för sig dåligt. Men det gör jag alltid. Det är svårt att somna när man så uppe i varv. Men kvällen före matcherna har jag inga problem med det och tur är väl det, berättar han och tummar lite på baseboll-kepans skärm.
Han fortsätter:
– Samtidigt är jag väldigt beroende av the pre game-nap. Den betyder mycket. Då sover jag två timmar. Djupt? Det är olika, men ja, ibland.
Det skulle jag också vilja göra.
I synnerhet idag.
• • •
Vi hade ingen volym på vår tv på Duke’s, så jag hörde ingenting och undrar nu:
Hur högljutt buade PPG Paints åt Niskanen?
• • •
Fick just grönt ljus på ackrediteringen, så yes, oh yes – om det blir en Game 6 mellan Predators och Blues i Bridgestone Arena på söndag eftermiddag är jag in the house.
Prisa gud!
Fast jag undrar om det verkligen blir någon sjätte match. Preds kommer att stänga serien i Scottrade, det är vad jag tror.
• • •
Jag tycker jag idag har en mer konservativ framtoning i midnattsblå kavaj och försynt rutig slips, men en kollega från andra sidan Hudson River kommer plötsligt fram och säger att jag är ”spiffy”.
That’s me, folks.
Spiffy Biff!
• • •
Ja, åskådarna får små handdukar i entrén och i tisdags viftade de rätt ivrigt med dem när Rangers drog ifrån, men jag vidhåller:

Det är mer effektfullt, och genererar tätare atmosfär, om de hänger på sätena redan från början.
Basta!
• • •
Chris Johnston har för övrigt lärt sig säga ”Tjena, läget?” på svenska och det låter så obetalbart roligt att jag inte kan vänta på tillfället när han går fram till nån svensk spelare han känner och säger det!
• • •
Visst är det så att Kevin Hayesan Svejsan varit Rangers sämste forward i slutspelet?
Ja, så är det och om han inte kammar till sig snart borde nån annan få spela istället för honom.
• • •
Imorrn flyger Lönta hem till södra Kalifornien igen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Å ena sidan blir det skönt att inte behöva plocka upp en främmande mans kalsonger från vardagsrumsparketten, och veta att dörren faktiskt är stängd när ingen befinner sig i lägenheten.
Men jag kommer sakna att ha världens snällaste människa som sidekick.
• • •
Uh-uh, såg ni att Mike Yeo på presskonferensen efter fjärde matchen i Bridgestone klagade på domarna – och att Preds fått fördelar för att de ”lobbat” för det.
Jag vet inte mycket, men jag vet att det aldrig går bra för lag som börjar fokusera på fel saker i Stanley Cup-slutspelet.
Att de aldrig lär sig.
Sånt tjafs, såna försök till mind games, funkar inte bättre i hockey än rhoca-gil gjorde i tunneln genom Hallandsåsen.
• • •
Ett är säkert:
Den här serien får gärna fatta humör och bli lite grinig och ful och…ja, dum!
Hittills har de inblandade spelarna inte alls avskytt varann med tillbörlig hetta.
• • •
Det blir inte lättare för domarna – som att döma av fansens reaktioner de senaste dygnen hatar ALLA lag och gör allt de kan för att hindra allesamman från att gå vidare – när filmningar som den Bonino sålde igår blir vanligare och vanligare.
Här är en – jag – som önskar att den där skiten stannar i fotbollen.
• • •
Det här är enda matchen ikväll.
Gott, det.
Inte för att jag har någon lust att gå ut ikväll igen – jag är verkligen ingen turneringslirare – men det blir lättare att jobba med fullt fokus på en enda happening.
• • •
Det är å andra sidan inte helt lätt att vara Washington när Bengan Hörnqvist plötsligt lever ut sin inre Kenta Nilsson och börjar sätta frilägesmål.
Ojvoj för den sekvensen igår.
• • •
Redan kvart i sju sitter Gris-Olle på sin plats och han verkar extremt taggad.
Jag skulle bedöma att han hunnit med åtminstone 8 Bud Light i solskenet under eftermiddagen.
Så nu kan det bli åka av här.
• • •
Jag befarade att det skulle bli tungt att få ihop ett intro med värdig längd idag, men vi passerade just 10 000 friska tecken igen, så det gick och nu sätter jag punkt, så ni hinner läsa.
Alltså, boys and girls.
Game 4 på Broadway.
Den här serien avgörs nu.

Grand Slam i New York, del 6 – The End

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 4-1 (Slut)
NASHVILLE – ST. LOUIS 2-1 (Slut)

• • •
Broadway-hatten brukade vara en bucklig, svart hatt a la 70-talsdeckare, men no more.
Den huvudbonad som sitter på Mika efter kvällens batalj är en beige djungelvariant.
Ser inte riktigt klok ut – och inte alls särskilt New York.
Men den sitter där den ska.
Som Lundqvist konstaterar:
– Mika var bäst på planen ikväll.
• • •
Ryan Ellis alltså.
Han är verkligen en av det här slutspelets stora kungar.
• • • 
Lönta blir helt paff över hur mycket media det är inne i Rangers omklädningsrum.
Det är nästan så han längtar hem till Anaheim.
– Där är det aldrig nån som vill prata med spelarna, säger han snopet.
Nej, men detta är the capital of amerikansk media och så fort Blueshirts har lite framgång kommer fan och hans moster – och hans faster med – ut och ska bevaka the action.
• • •
Kollegorna som är, och varit, där svär på att Bridgestone är den amerikanska arena där det är allra mest drag just nu och det påstående bekräftas ju genom tv:n ikväll.
När hela hallen står upp och skanderar ”Arvy, Arvy, Arvy” för att Knallhatten nitar fast pucken nere i Blues-zonen under numerärt underläge…det är ju otroligt.
• • •
Och vad ska man säga om Joel Edmundson?
Att han plötsligt blivit St. Louis särskilde Big Time Goal-kille är som att Göran Fritzon plötsligt skulle bli den som skriver flest hits åt Gyllene Tider.
• • •
De hatar varann med viss hetta i den här serien också, gamla Central Division-rivaler som de är…
• • •
Såg ni, Biffen gjorde just ett litet framträdande i Aftonbladets morgon-tv?
Ibland får även vi med radioutseende visa upp oss…
• • •
Nashville har alltså 7-1 i matcher sedan playoff började.
7-1!
Det är ju mirakulöst, för fan.
Min gissning:
Blues reducerar i Scottrade på fredag, sen avgör Preds hemma i infernot i Bridgestone på söndag.
Ojvoj.
• • •
Imorrn är det en night off i bloggen igen, jag måste ta ut Lönta på byn NÅN kväll.
Men samling vid pumpen igen på torsdag, ok?

Grand Slam i New York, del 5

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 4-1 (Slut)
NASHVILLE – ST. LOUIS 0-0 (Period 2)

• • •
Hej, nu är jag och Länta tillbaka i östra Midtown och ska, tillbakalutade i varsitt hörn i korresoffan, klippa tredjeperioden i Bridgestone Arena.
Vad kan ni berätta om de två första?

Grand Slam i New York, del 3

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 4-1 (Period 2)
• • •
Senators gör en lite bättre period och Rangers en lite sämre – men inte tillräckligt mycket bättre, eller tillräckligt mycket sämre, för att så mycket förändras.
Det blir mer tajt och statiskt bara.
Fast plötsligt krockar Erik och Stone i mittzonen och då kan Rick Nash åka upp och snärta in 3-0 och då känns det som att det är över för den här gången.
• • •
Ingen nolla för Henke.
Det ser Chicken Parm-Pageau – vem annars? – till.
Han har nu gjort fem mål på den ers majestät på fem perioder, så Göteborg vet och inte nämner hans namn på Avenyn i sommar.
• • •
En före detta NHL-stjärna släpper ljudliga brakare på presstoan i första pausen.
Inga namn, men det är rätt otrevligt…
• • •
Prins Oscar tar sig in i målprotokollet.
Det är han värd efter att ha spelat så bra – och ändå behandlats så styvmoderligt av mannen i badtofflor.
• • •
Ibland, när våra vänner iskrigarna slår ljuvligt långa passningar på djupet, kan jag inte låta bli att tänka på hur det var när redline offside fanns.
Hur tråkigt VAR hockey då, egentligen?
Jag kan inte riktigt dra mig till minnes, fast jag satt i Leksands Isstadion år efter år och glodde medan den regeln fortfarande gällde.
• • •
Nä, Taggen, Garden Faithful lämnar Phaenuf ifred.
Inte ens Gris-Olle bräker om ”sloppy seconds” längre.
Men Herr Cuthbert har inte gjort nåt som stört dem heller. Knockar han en hemmaspelare gissar jag att de erinrar sig vad som hände under The Avery days.
• • •
Djimon Hounsou, som förra året spelade mot Skarsgård i ”Tarzan”, är här också.
Nu vet ni det.
• • •
Idsint, det var säkert Kenny som kommenterade den baseboll-matchen.
Han är fullständigt unik och kommenterar både hockey, baseboll, basket och football, i tv såväl som i radio.
Men så är han också son till Marv Alberts – USA:s Hyland, typ.
• • •
Kvällens jubel, bortsett från när Rangers gör mål, renderas Alex Kovalev, tillbaka on gammal hunting ground.
Jag applåderar lite diskret jag också, för där har vi fan en artist.
• • •
Nu är jag sugen på en stor bourbon.
Men först ska vi klippa tredjeperren – och sen slutet av matchen i Nashville.
Först därefter ska Lönta få äran att gå till barskåpet i Midtown och spilla upp en tår åt Papa Biff.

Grand Slam i New York, del 2

av Per Bjurman

NY RANGERS – OTTAWA 2-0 (Period 1)
• • •
Efter en avblåsning sju-åtta minuter in i aftonens vals äras Rangers med ett spontant, rytande vrål från läktaravsatserna.
Och de förtjänar det.
För de har då blåst mössorna av Ottawa med sin speed, gått upp i 1-0-ledning och visat just den typ av glupande, furiösa desperation det kritiska ögonblicket kräver.
Sen snor Grabner godis av barn – eller åtminstone av en Ben Harpur som försöker sig på sin bästa Hal Gill-imitation – och gör 2-0 också och sen kan man bara konstatera att New York och dess hockeylag är Alive Tonight.
• • •
Man ser direkt när Zuccarello är på humör och tänker göra en SÅN match.
Plötsligt är passningarna krispiga som luften en senvinterlördag i Sognefjorden och finterna lika snirkligt finurliga som refrängerna i en Aha-hit på 80-talet.
Det är ingen tillfällighet alls att det är han som gör första målet.
• • •
Sens blir smoked i den här inledningsperioden.
Creamed.
Goddamned tillplattade.
15-4 i skott ger en alldeles adekvat bild av händelseförloppet so far.
Men:
Är det något denna Sens-upplaga varit bra på den här våren är det att komma tillbaka från såna skit-sekvenser.
Som riktigt vassa playoff-lag bara glömmer de obekymrat vad som hänt, laddar om och börjar skjuta skarpt igen.
Så slappnar hemmalaget av, om så bara för några ögonblick, är de snart stekt räka.
• • •
Tro på fan, försöker inte EK65 ännu en gång att dra in sin unika specialare från högra sarghörnet?
Men den här gången hugger Henke med plocken – som Federer lugnt dämpar ner en lobb Rafael Nadal försöker lura honom med…
• • •
Mika vill VERKLIGEN göra avtryck ikväll.
Men hittills har han inte ens kunna köpa ett mål i den här serien.
• • •
Glassen spelar, Buchnevich sitter här hos oss på pressläktaren – och ja, jag ser fans med det förvridna minspelet hos Linda Blair när von Sydow tar fram krucifix och vigvatten.
• • •
Så mycket skäll som Ottawa fick för alla tomma säten i Canadien Tire Centre förra torsdagen vet jag inte vad man ska använda för kraftuttryck för att beskriva Garden vid första nersläpp ikväll.
En chock för tillresta kanadensare.
De kan ju inte veta att the glitterati i New York tar tid på sig i barerna även inför slutspelsmatcher och fyller hallen först efter fem minuter…
• • •
Nu, Johan, tar vi och skruvar ner volymen en smula och avstår från personangreppen, okej?
• • •
Claire Danes – självaste Carrie från ”Homeland” – är in the house ikväll!
Now, det känns lite exklusivt.
Och vi vet plötsligt var vi ska vända oss om det blir riktigt blodigt i detta drama.
• • •
Nu ska jag gå och kittla Kramer från Hörnett.

Sida 1 av 698
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB