Intervju med Cassandra Tollbring inför finalen

av Johan Flinck

Sportbladet har haft en handbollstokig praoelev i Alice Pettersson, 14.
Här intervjuar hon en av sina idoler – H65 Höörs skyttedrottning Cassandra Tollbring – inför SM-finalen mot Sävehof.

Ni hade ju förlorat första matchen och låg under med tio bollar i andra matchen. Vad ska man tänka på eller hur tänker du när ni ligger under med så mycket och vad var det som fick er att vända matchen?

– Vi tänkte att vi måste ge publiken en positiv upplevelse trots att vi kommer förlora. Så vi gick in på planen och bara gav allt vi hade. Och det gjorde att vi vågade köra mer själva och vi vågade göra fel. Jag själv tänkte att vi kommer att förlora och höll på att börja grina när vi låg under med åtta. Men sen, i samma ögonblick, kom ”fan vi måste avsluta det här bra nu bara”. Sen när alla tog i järnet bakåt och framåt och Ryde tog några bollar, så fick alla upp gnistan och vi såg ett ljus till att vi kunde spela lika trots att vi låg under med fyra bollar. Sen tänkte man att vi kommer inte orka en förlängning så när det var lika fortsatte vi bara att köra. Och lyckligtvis gjorde det så att vi vann matchserien

Hur laddar du upp inför en sån här stor match?

– Jag tar alltid en långpromenad med min hund Foggi på morgonen. Sen äter jag nån snabb macka och juice. Börjar kolla något avsnitt av någon serie. Sedan till lunch oftast något med pasta, inte för mycket utan lagom. Den måste jag äta 3,5 timmar före matchstart. Sedan en 30 minuters promenad med Foggi. Jobbar jag så är det till max klockan 13 för sen måste jag sova och nästan göra samma saker som när jag är ledig.

Vad ska man äta för att kunna prestera på bästa sätt?

– Ah jag tycker om pasta, kyckling och pesto, så jag kör på det. När vi vann i Lund åt jag makaroner och falukorv. Men det är mest när man äter som man ska tänka på. Annars dricker jag mycket cola och det försöker jag göra efter matcher nu.

Din bror Jerry Tollbring är framgångsrik spelare i Kristianstad. Har du och din bror inspirerat varandra med handbollen eller vad har ni för relation?

– Inspirerat vet jag inte, men Jerry har alltid fått vara med min äldsta brorsa Jeff och jag har alltid fått varit med den näst äldste – Ken. Vi körde de lagen hemma i hallen där ytterdörren var ett mål och mamma och pappas sovrum var det andra. Helt sjukt hur vi körde handboll där. Sen körde vi handboll på gräsmattan – fotbollsstraffar, handbollsstraffar… Så vi var aldrig i samma lag när vi var unga. Men vi håller ju på varandra. Tror dock jag håller mer på alla mina bröder än vad han gör.

Känns en SM-final som ett bra avslut på din tid i H65 Höör oavsett hur det resulterar?

– Nej, det finns bara seger nu. En match ifrån att ta allt man drömt om. Så jag tänker inte att det är avslut utan bara en kul och rolig upplevelse med dessa tjejer jag spelar med.

Vad är ditt mål med handbollen?

– Jag har alltid sagt ”bli så bra som jag kan bli”. Sen när det är stopp vet jag inte, utan jag tänker alltid att jag kan bli bättre på nånting.

Du är klar för spel i Larvik nästa säsong. Hur känns det att allt blir nytt när du flyttar till Norge?

– Det blir jättekul. När det är en ny miljö så kommer jag utvecklas ännu mer. Flytten från Rimbo till Eslöv och sen till Höör har utvecklat mig varje år. Så jag ska utvecklas ännu mer.

Vad siktade du på när du var liten?

– Jag har alltid velat vunnit SM, Partille cup, Åhus etcetera. Men alla förluster har tagit mig dit där jag är i dag.

Var det alltid att vinna som var det viktigaste som liten eller körde du för att det var kul?

– Vinna var den största drivkraften, men kul är det när man vinner,

Till sist, hur går det i finalen?

– Vi ska bara köra på med all energi vi har kvar, och lita på den handbollen vi kan.

Lite trams och mycket all star team

av Johan Flinck

Fredag och då ger vi er som vanligt…tamm-ta-ta-tamm…
…ett nytt avsnitt av ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd”.
Det är det stora all star-team-avsnittet.
Ni hittar det på de vanliga ställena.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Den här veckan blir det lite trams och mycket all star team.
När grundserien var färdigspelad på herrsidan var vi båda med och tog ut årets officiella all star team, som presenteras på SM-finaldagen. Här avslöjar vi hur vi röstade och resonerade.
Men sedan dess har det också spelats ett slutspel som nu ”korat” de två finallagen.
Därför gav vi oss själva uppdraget att ta ut ett all star team för bara slutspelet. Här snackar vi alltså verkligen formstarka spelare – och tränare.
Men ni får en hel del annat också – som Leo Larssons takpannor, Anders Svenssons hemliga pizza och en matchprogram-gate på Malta.
Nu åker vi!

De 30 mäktigaste – var kommer Ralf? Är Åke med? Vem är etta?

av Johan Flinck

Veckans avsnitt av ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd” är här.
Det är mäktigt – på alla sätt och vis.
Ni hittar det som vanligt där poddar finns, som här.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Den här veckan har vi satt ihop vår tyngsta lista någonsin: handbolls-Sveriges 30 mäktigaste personer.
Vilka hamnar just utanför?
På vilken plats kommer Ralf?
Är Åke Unger med?
Vem är nummer ett?
Men allt handlar inte om makthavarna.
Vi snackar också om…
…när Sävehof växlade upp från 80-talshandbollen.
…att Elvis lever.
…Ola Lindgrens timeouter.
…damernas Champions League-final.
…Cassandra Tollbrings dominans.

Den misstänkta dubbelpunkten

av Johan Flinck

Jamen, visst är det dags igen.
Veckans avsnitt av ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd” är här.
Ni hittar det på de vanliga ställena.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Vi tar mer eller mindre paus från slutspelen och i stället är podden på plats i Bukarest, varifrån vi får några storys om bland annat 13 mål trots en dubbelpunkt – på en och samma spelare alltså.
Podden har samtidigt hunnit spana in EM-kvalet mellan Ryssland och Sverige.
Och så är det Flincks tur att bli utsatt för en tävling av Rutte. Den här gången blir det nostalgiskt sköna radio- och tv-referat som ska prickas in.

Nytt poddavsnitt: Jeppssons tårar

av Johan Flinck

Avgörande kvartsfinaler på fredagen.
Då väntade vi en dag med er kajplats i handbollsetern,
Men nu är det här: veckans avsnitt av ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd”. Ni hittar den där poddar finns, som här.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Den här veckan tog vi ett, för oss, lite nytt grepp då vi ville få med de två avgörande kvartsfinalmatcherna på fredagen.
Vi spelade in första halvan på torsdagen som vanligt, där vi spekulerar hur det ska gå i kvartarna. Sedan såg vi de båda matcherna och satte oss vid mikrofonerna igen efteråt, med facit i hand.
Dessutom utsätts Rutte för ett handbollsquiz, som klippt och skuret för en podd om handboll och media samtidigt som vi får med lite modern svensk landslagshistoria.
Trevlig helg!

Professorn tillbaka

av Johan Flinck

Som ni har längtat…
Men nu är veckans avsnitt av ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd” här.
Ni hittar det på de vanliga ställena. Som här.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Denna vecka har vi med en efterlängtad gäst: Kent-Harry Andersson.
”Professorn” gör comeback i podden och bjuder som vanligt på ett internationellt svep som många har saknat: Bundesliga, Champions League, Norge och Danmark.
Därefter fortsätter vi – Flinck och Rutte – att grotta ner oss i slutspelen på olika håll, där vi bland annat snackar om…
…skendemokratin i Kristianstad.
…domarutspelet från den ryske oligarken i Skopje.
…hur det går i damernas semifinaler.
…”Falle e klar”.
…tekniska fel-gåtan.
…nyp på linjen.
…RIK-legendarens bortgång.
…och en hel del annat.

Trevlig lyssning!

Nya podden: MVP-avsnittet

av Johan Flinck

Äntligen fredag! Då är det dags för ett nytt avsnitt av er favoritpodd: ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd”.
Ni hittar det på de vanliga ställena. Som här.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Denna vecka borrar vi ner oss i…
…herrarnas kvartsfinaler. Hur går det? Varför går det som det går? Varför valde tränarna som de gjorde?
…slutspelslagens MVP. Vi går igenom lag för lag och tar ut den mest värdefulle spelaren i respektive gäng. Vi försöker också bena ut vem som är MVP:ernas MVP.
…Skövdesoppan och spelarföreningens något uppseendeväckande hantering av den.
…Apelgrens straff i Norge.
…svenske tränaren som gör överraskande succé i Bundesliga.
…elitlicensen – vad är den till för?

Johan Glans, Lill-Babs och Linda Bentzing – veckans podd

av Johan Flinck

Ny fredag betyder nytt avsnitt av er kajplats i handbollsetern: ”Flinck & Rutte – Bladets handbollspodd”.
Ni hittar det på de vanliga ställena. Som här.

Sportbladets Johan Flinck och Kristianstadsbladets Robin Nilsson snackar handboll och media; då och då med gäster, oftast utan gäster; ibland på allvar, ibland på mindre allvar; ibland bakom kulisserna, ibland framför.
Den här veckan bjuder vi, skulle vi vilja påstå, på allt det där.
Vi har två gäster med oss, eller i varje fall två profiler som intervjuas:
Nebojsa Simic och Robert Arrhenius.
Sedan snackar vi både högt och lågt om…
…tränaren som fick nog av kassören och sa upp sig.
…en Per Johansson i chock – men med allt att vinna.
…damernas kvartsfinaler.
…Ruttes schlagerfråga på presskonferensen.
…Simics engelska.
…Kristianstads maktdemonstration.
…brott och straff – en mindre rolig Norge-historia.
…Fredrik ”En-man-som-heter-OV” Backman.
…handbollens Donald Trump.
…det nygamla VM-formatet som de pengakåta IHF-pamparna vill införa.
…Johan Glans och Lill-Babs.
…Kiels vändning.

En stad som heter OV är klart för handbollsligan

av Johan Flinck

Tyckare på slutsignal från seriefinalen i alsvenskan.

HELSINGBORG. Neeeeej, inte ett Skånelag igen, säger ni.
Jag kan hålla med.
Men det var längesen vi hade en allsvensk klubb som var så redo för handbollsligan.
Vi säger därför välkomna upp i handbollsligan till en stad som heter OV.
Nu återstår det bara att se om laget också blir redo.

OV-Amo.
Det lät som en venerisk sjukdom på papperet men det var seriefinalen i allsvenskan som blev en oförglömlig kväll och publikfest för handbollsfolket i Helsingborg.
Amo, från lilla Alstermo med 800 invånare i mörkaste Småland, hade säsongens sista chans att gå komma ikapp OV Helsingborg och ta direktplatsen till handbollsligan.
I fem minuter levde smålänningarnas dröm. Sedan tog skåningarna ledningen med 4-3 och därefter vände sig kompisgänget i grönt aldrig om, mot den allsvenska tabellen, utan bara uppåt, framåt mot handbollsligan.
4-3 blev 8-4, 13-6 och 21-11 innan paussignalen ljöd. Andra halvlek blev inte en transportsträcka för helsingborgarna utan 30 minuter ren njutning och glädje efter alla år med gummiarmar och kvalångest frampå vårkanten.
Matchen slutade 44-25.
Och efter sex år och fem bedrövelser (i form av missade kval) sedan man var uppe och vände 2009/10 är OV Helsingborg nu i praktiken klart för handbollsligan.
När detta skrivs står Kock-Tina och närmare 2000 helsingborgare med henne upp och hyllar sina hjältar.
Man har fyra poäng och 87 plusmål jämfört med Amo att gå på med två omgångar kvar. Nej, det här kommer inte OV missa.
Bakom avancemanget ligger bland annat…
…allsvenskans bredaste trupp.
…en omvittnad laganda som är utöver det vanliga, till stor del skapad av Ola Månsson, som tränade laget 2012-16.
…seriens tajtaste försvar med makedoniern Jane Cvetkovski längst bak (de kan det där med att utbilda målvakter på Balkan).
…nye tränaren Ulf ”Tubbi” Sivertsson.
Jag vill uppehålla mig lite vid Sivertsson. Han var den sista, viktiga, för att inte säga avgörande, pusselbiten. Där Månsson är en lagbyggare och ypperlig utvecklare av handbollsindividen är ”Tubbi” den store, kollektive taktikern som tillför lugn och rutin.
Varje gång hela bänken flög upp i ett lyckorus över ett eget mål eller en räddning av Cvetkovski tog Sivertsson lugnt upp sitt lilla anteckningsblock och drog ett streck eller skrev en liten krumelur.
Få lag har varit så förtjänta av en plats i högsta ligan med tanke på fem raka kvalmissar.
Men framför allt har få klubbar varit så redo att gå upp från allsvenskan som OV Helsingborg i år.
Jag snackar inte så mycket om det sportsliga utan mer på (nästan) alla andra plan.
När Ragnar Lindqvist klev in som ordförande våren 2009, samma år man avancerade till elitserien förra gången, hade man skulder på 1,9 miljoner kronor och en omsättning på 5,5 miljoner.
I höstas, nästan åtta år senare, kunde Lindqvist stolt meddela att klubben var skuldfri och till och med hade ett litet, eget positivt kapital.
I dag har man mer än dubblat omsättningen till 11,5 miljoner kronor.
Bara sex klubbar har en högre omsättning – i handbollsligan (enligt Sportbladets ekonomiska granskning från december och som gäller räkenskapsåret 2015/16).
Omsättningen kommer förstås att öka än mer i handbollsligan nästa år. Ekonomiskt är alltså OV Helsingborg mer än redo. Man står till och med mycket väl rustade.
Beachhandbollen har förstås varit ett lokomotiv här men också det starka affärsnätverk som förre tränaren Mats Engblom har jobbat enormt med och som gått från 60 företag till 95 under Engbloms 2,5 år som klubbchef.
De lär inte bli färre till nästa säsong.
Klubbledningen vill inte ens kännas vid det men OV:s möjligheter på den lokala sponsormarknaden försämras knappast av ett degraderat Helsingborgs IF, där huliganer ställde till skandal i kvalet för fyra månader sedan, och ett Rögle som är på väg ur SHL. Stadens handbollsstolthet har alltså ett gyllene läge – där också.
Organisatoriskt står OV minst lika väl rustade med handbollsligamått mätt. Man har i dag elva personer anställda på kansliet. Det kan jämföras med vissa ligaklubbars två eller tre.
Publikmässigt står man sig inte lika väl mot lagen i handbollsligan. Före seriefinalen i kväll låg man på ett snitt på knappt 600. Med det är man trea i den allsvenska publikligan medan bara Ricoh har lägre snitt av ligalagen. Men med en hyfsad start på nästa säsong i handbollsligan borde man rätt snabbt komma över 1000 åskådare.
Nu tyder ju allt på att IFK Ystad åker ur handbollsligan så det stannar vid fem skånska lag nästa säsong också.
Men det är klart att man ur den synvinkeln hellre hade sett ett lag från någon annan del av landet (Norrland! Småland!) ta IFK Ystads plats.
Men med OV får handbolls-Sverige ett lag i den högsta divisionen från en av Sveriges tio största städer med alla möjligheter det innebär.
Man står också med en ny arena, även om man i år valt att spela alla sina matcher i klassiska Idrottens hus för att slippa flytta mellan hallarna när det är andra evenemang i Helsingborg Arena.
Ni som varit med ett tag vet också att Helsingborg faktiskt är en klassisk handbollsstad. På 1960-talet tog Vikingarna och Göta tre SM-guld. I slutet av 1970-talet var Olympia hetast i stan när man värvade danska storstjärnor med hjälp av bingopengar innan Vikingarna tog över igen blev svenska mästare 1981.
Av de tio klubbar som tagit klivet upp under 2010-talet har egentligen inget etablerat sig på allvar, även om Ricoh får sägas vara på god väg att göra det.
Kan OV Helsingborg lyckas? Det kommer förstås att krävas tre-fyra nyförvärv direkt för att börja etablera sig.
Men förutsättningarna för det finns.
Jag skulle vilja påstå att ingen klubb har varit lika redo att ta steget upp i handbollsligan som OV i år sedan Kristianstad gjorde det 2009, som klubb betraktad alltså.
Inga jämförelser i övrigt mellan de två klubbarna.

Årets tränare i världen?! De måste skämta

av Johan Flinck

Det internationella handbollsförbundet utser varje år världens bästa spelare och tränare på både damsidan och herrsidan. Det är de tyngsta och mest prestigefulla, individuella utmärkelserna vi har i handbollsvärlden.

IHF gör det numera med hjälp av en rätt komplicerad process där tre kategorier av röster vägs samman: experter, media och fans.

Och 2016 års vinnare är:

Herrspelare: Nikola Karabatic, Frankrike.

Damspelare: Cristina Neagu, Rumänien.

Herrtränare: Didier Dinart, Frankrike.

Damtränare: Thorir Hergeirsson, Norge.

Det jag framför allt reagerar på, vilket jag också gjorde redan när nomineringarna kom, är att Dinart får tränarpriset.

Folk som röstat verkar ha glömt att utnämningen gäller 2016, inte 2017 då Dinart tog Frankrike till VM-guld på hemmaplan i januari.

2016 var han bara assisterande förbundskapten till Claude Onesta. Dessutom var 2016 ett av de få år när Frankrike inte vann något mästerskap. Och då fanns det ändå dubbla chanser: EM och OS.

I båda mästerskapen gick Frankrike in som stora guldfavoriter. Femteplatsen i EM får därför betecknas som ett misslyckande. I OS förlorade man finalen mot Danmark. Det är ingen skam men det är heller ingen triumf för ett lag som dominerat världshandbollen under 2010-talet.

Ändå fick Dinart priset som världens bäste tränare 2016. Obegripligt. Och vad ska Onesta, som huvudansvarig, då ha för pris?

Vem som skulle haft det? Ja, sett till vad man fick ut av sitt material under 2016 så är både Dagur Sigurdsson, som tog Tyskland till ett EM-guld trots en mycket sargad trupp och därefter ett OS-brons (tyskarnas första medaljer sedan VM-guldet 2007), och Gudmundur Gudmundsson, som ledde Danmark till OS-guld, definitivt före Dinart i min bok. De är före Onesta också för den delen.

Men i de båda islänningarnas fall har säkert deras misslyckade VM 2017 spelat in hos dem som röstat, vilket de förstås inte ska göra.

Före Dinart tycker jag också att Talant Dutjebajev, som tog Kielce till ett lite överraskande CL-guld, och Nikolaj Jacobsen, som ledde Rhein-Neckar Löwen till klubbens första Bundesliga-guld, är.

***

Jag håller Nikola Karabatic som världens bäste genom tiderna och han är typ alltid värd priset som den bäste så länge han springer runt på en handbollsplan. Men 2016 var faktiskt ett år då Karabatic för en gångs skull inte tog någon riktigt stor titel, varken med landslaget eller klubblaget. Han var förstås också en del av Frankrikes misslyckade EM.

***

Och nog var Neagu bättre 2015 än 2016?

***

Det här var tredje gången Karabatic och Neagu tilldelades priset. Det gör dem historiska.

Bara fyra spelare har fått priset två gånger: Mikkel Hansen, Ivano Balic, Talant Dutjebajev och Bojana Radulovic.

***

Bara en svensk fanns med bland kandidaterna i någon av kategorierna – Isabelle Gulldén. Hon slutade fyra av de fem nominerade.

***

Ni har väl inte missat Sportbladet handboll på Facebook? Följ oss gärna där.

Sida 1 av 205
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB