”Gå mot Rikets sal!”

av Patrik Brenning

”Nu ser ni Jehovas vittnen och rikets sal på höger sida. Det är inte varje dag man går dit men i dag ska vi faktiskt göra det.”

Konduktören på den blåvita Bergslagenexpressen har precis fått klartecken att utrymma tåget. Någon minut senare pulsar 20 uppgivna resenärer ut i den meterhöga snön. En kvinna får ledas fram. Andra glider närmast handlöst ner för den lilla backen på spårområdet. Efter tio meter har snön hittat in i den oplåstrade skarven mellan min sko och strumpa. Några meter senare är den nere vid hälen. När jag väl är framme vid Rikets sal har snön redan börjat smälta av värmen från min fot. Snart rinner det smältvatten mellan tårna.

taget tag

Jag har precis påbörjat min andra jobbresa i vinterförutsättningar. Den första var en prövning. Den andra kunde också ha börjat bättre.

Väl framme på parkeringen söker jag desperat efter den stabila Volvo vi bokat för att ta oss vidare till Idre och världscuptävlingarna i skicross. Till sist vinkar en herre med en Avis-skylt bredvid en koreansk jätte till metallkonstruktion på fyra hjul.

Eller bil i motsvarande klass”. Jag ska aldrig missa de orden i en hyrbilsbokning igen.

Fotograf Allard granskar kritiskt vårt rymdskepp till kärra. Han har gjort de årliga vinterdäckstesten i Aftonbladet i en evighet och är allt annat än nöjd.

– Det här är ju knappt några vinterdäck! Vad är det för gummi du har på kärran?

– De kom med bilen, svarar Avis-mannen som trots allt varit snäll nog att åka upp med bilen till Rikets sal åt oss.

Fotograf Allard lommar besviken till bagageutrymmet för att häva in sina väskor samtidigt som Avis-mannen vänder sig mot mig på jakt efter en förklaring till däcksågningen.

– Han har kört rally, säger jag utan att hinna tänka på hur den kommentaren kommer landa.

Sedan ser jag genom rutan hur Avis-mannen sorgset följer oss med blicken när vi sladdar ut från parkering. Som om han är säker på att det är sista gången han ser sina kära bil i nuvarande skick.

Fördelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns inga människor.

Nackdelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns desto fler älgar.

Vi ser två på väg upp när vi rör oss fram lika försiktigt som en småbarnsförälder i glasavdelningen på NK. Vi har inget fäste men det finns å andra sidan inte något att glida in i heller. Bara snö.

Efter att ha avverkat två långintervjuer, två tv-inslag och en stenhård lasagne för 120 kronor på Idre Värdshus hoppar vi in i bilen igen för att leta rätt på vårt boende.

Pernilla Wibergs hotell var fullbokat när cheferna väl bestämde sig för att Idre var den perfekta platsen att skicka herr Brenning till en helg i januari. Istället får vi plats på ett Fjällhotell en timmes bilresa rakt ut i ingenstans.

Fotograf Allard svär över både vägen, tiden och bilen samtidigt som jag smyger in en Ipren för att orka ta mig fram till textlämningen vid midnatt.

Dagen efter ska jag lämna av Allard vid fjällbussen. Ett dygn får räcka för honom.

buss

Nästa kväll är det därför på egen hand jag kliver in in matsalen på Fjällhotellet igen. Det är helpension (det finns inget annat att äta i närheten) och maten går inte att klaga på. Däremot systemet.

Det här är ett sådant där familjärt hotell där du uppmanas att lära känna nya människor. Jag får därför veta att jag ytterst motvilligt placerats med ett annat sällskap.

Vägen fram till bordet med den totala ovetskapen om vem jag ska tvingas dinera med påminner om boardingen på flygplanet som för några år sedan skulle ta mig till en kvalmatch i fotboll mot Kazakstan. Sex timmars flygning tillsammans med några ytterst tappra, och ännu mer välförfriskade och stimmiga, svenska supportrar i 40-årsåldern.

Jag hamnade på raden precis framför en av dem och tanken på sex timmars ”vi är svenska fans allihopa” ringandes i öronen fick mig att snegla mot nödutgångarna innan det visade sig att han var den allra mest välmarinerade av dem alla. Han slocknade som ett barn efter fem minuter.

När jag nu synar matsalen inne på Fjällhotellet inser jag att ingen här kan vara under 50 år. Alla har kommit två och två för att åka längdskidor mitt ute i obygden. Jag undrar verkligen vad vi ska prata om.

Jag placeras bredvid ett par som ska visa sig komma från Göteborg. Jag har en bok med mig som socialt skyddsnät men till min stora glädje ska det visa sig att vi har mycket att diskutera.

De har visserligen åkt 100 kilometer på skidor under sin vecka på hotellet (jag har knappast kommit upp i det under hela min livstid) men de har inget intresse av att åka Vasaloppet.

– Vi åker Marcialonga i Italien istället. Det är bättre mat, bättre viner och så är det roligare när de som hejar på dig i spåret har minkpäls istället för skidoverall, säger herren.

De ska dessutom visa sig ha sommarhus bredvid Anders Svensson och det är ett par fina timmar vi delar där i stearinljusskenet innan servitrisen hämtar våra efterrättstallrikar och lämnar oss med en vänlig upplysning:

Det blir klubb här i kväll med dans på loftet.

Det har under dagen kommit upp en buss med danssugna pensionärer från Kramfors. De har egen orkester med sig – ett band vars namn slutar på Z –så användandet av ordet ”klubb” i sammanhanget hade fått varenda Stureplansprofil att sätta pulvret i halsen.

Jag torkar mig snabbt runt munnen, tackar för sällskapet och rusar till mitt rum i den intilliggande byggnaden. Till min glädje finns det dagen efter inga spår av övergreppet på finkulturen som under natten måste ha begåtts där på loftet kvar.

Det är sista dagen och jag börjar pusta ut. Ska efter frukosten bara ta mig bort till Idre, jobba några timmar och sedan snigelköra det koreanska slagskeppet tillbaka till Mora.

På parkeringen inser jag mitt stora misstag. Jag har glömt värma upp bilen och nu är tiden för knapp för att vänta. Letar febrilt efter en isskrapa men hittar ingen. Det kom tydligen inte med bilen.

Så om det här på omvägar råkar nå Avis biluthyrning i Mora har jag en liten hälsning till er:

Ni måste köpa nya vinterdäck. Och om det råkar vara så att det finns lite repor i vindrutan efter att jag i minus 18 tvingats skrapa panoramafönstret med nyckelbrickan så får ni faktiskt skylla er själva!

idre

Idre.

Fängslande bilderna på Discoverys OS-trupp

av Patrik Brenning

I går landade bilderna från Discoverys OS-fotografering på redaktionen och jag blev FÄNGSLAD! Ett dygn senare kan jag fortfarande inte släppa det.

Här är de – karaktärerna som ska lotsa de svenska tv-tittarna genom vinterns stora idrottshändelse:

 

jfnc3mlodllona4aoruu

Lindex julkampanj

manxm2otxdgfqu0iohbj

Miljardärssonen som efter en hastig bortgång i familjen ytterst motvilligt, och fortfarande lite för ung, tvingas axla ansvaret för firman.

t6niwbrpy6u2xqqqc2ka

Jessica Andersson tillbaka i Melodifestivalen 2018.

bdx20miawpctemxe4adg

Grattis, Linköping! Nu öppnar Dressmann i…

tmvlp0uzimtvqmsfhlbk

Tidningen King synar vårens trender.

igp2zresy660uh6mzujw

Hasan Cetinkaya, fotbollsagent.

ps7i32fklk1joo23p0g4

”Åh, nej! Var la jag nu min plånbok någonstans?”

izav6vxra8z43nq1doef

Grundare advokatbyrån FIRM. Oljemålning på duk, 1978.

lbymmf9trfdnzpu0pjbw

”Hej, Robert här!”

gxnmd3yh1rduxtvmthp9

The Bachelor 2018 – på TV3 i höst.

cilnmnvajxrogujt3zjc

Elevrådets ordförande.

s9ztqiwhvzwfbnvlmiwn

Tävlingsledare Scandinavian Masters.

jhjxmjqterio2qnemxtx

Har ALLTID fönsterbordet på hippa brunchstället Pom & Flora på Odengatan.

gxyvfy9lwdk5qtup2ekb

Dagisfröknen från Ur och Skur som nöter uttrycket ”Det finns inget dåligt väder…” till förbannelse.

xbkvxrd5g2amsbhw1ck8

Kappahls julkampanj.

bn29bmk0wugzet4uxsjt

Företagsledaren som älskar att prata om ”laget” innan han löser sin bonus, tar familjen till Mallorca och skickar sonen på svindyrt hockeyläger i Mariestad.

ugf86lc01ltwifnw1wyc

Konfirmationsledaren.

inc1exiksiqhgfxmbkmh

Bonde (i hyrkavaj) söker fru.

pnhvd7vlb4ycy2t5ubvj

Vampyr.

ks3t1cj7ctorikbnom2w

67-åringen som fortfarande tvingas visa legg på systemet.

l4m5ciqgvh7sddf5ljfx

Let’s Dance!

Idrottssverige naivt bränsle till Schulmans miljonkvarn

av Patrik Brenning

Det svettas av ilska i Hockeysverige. På en liten rink i Piteå står två adrenalinstinna 14-åringar och slår frustrationen av sig mot den buktande sargen, i Mora har någon flisat ner Vasaloppsmålet med sina bara händer för att tillverka fler hockeyklubbor och på Östermalm i Stockholm står tio avdankade skridskopojkar och, i brist på is, skjuter silvermedaljer mot fönstren på Alex Schulmans lyxvåning.

Där inne samlar Schulman sedan girigt ihop silvret och maler ner det i sin mässingskvarn. Kvarnen där din frustration som genom magi förvandlas till nya Schulman-miljoner.

Bara att skriva den här texten är egentligen att gå i precis samma fälla. Fällan den stilistiskt begåvade och ogenerat reaktionssökande Schulman byggt sig ett yrkesliv på. Den där nästan allt kreativt skapande i grunden går ut på att skapa känslor och diskussion snarare än att göra någon slags intellektuell poäng.

Det finns inget som helst fel i det. Problemet uppstår när vi behandlar det som något annat.

Som när Hockeysverige tar Schulmans rasande attack på JVM som bokstavligt allvar. Eller när Fotbollssverige kräktes avsky på hans raljanta attack om att du inte kan älska ett utländsk lag som ditt lokala svenska.

Jag kan tycka att det är synd av flera skäl. Det ena är att alla naivt spelar Schulman rakt i händerna när de protesterar och fäktas mot den då bara ännu mer glödande mässingskvarnen. Det andra är att de viktiga poänger Schulman faktiskt gör glöms bort och avfärdas mitt i allt raseri.

Kan man säga ”vi” om ett lag i ett annat land bara för att man en gång förälskat sig i dess fotboll via tv:n? Vilken del är man egentligen i den klubben? Räcker det att köpa en tröja och förkunna sin kärlek för att bli en del av klubben? Behöver man åka dit för att få kalla märket sitt? Och i så fall hur många gånger?

Jag har inte svaret på de frågorna men visst borde vi diskutera det där, framförallt med tanke på vad det internationella intresset för till exempel storlagen i Premier League gjort med klubbarna. Hur det pumpat upp priserna på biljetter och därmed stängt ute de lokala fansen. Hur det förvandlat värdena på varumärkena så mycket att hela nationer nu köper fotbollsklubbar för att skapa affärsrelationer eller måla över övergrepp i såväl krig som fred.

Det borde vi prata om men alla var tyvärr för arga för det när Schulman hade publicerat sin medvetet provokativa text i augusti. Och mässingskvarnen glödde.

Visst finns det också ett behov av att prata om pressen uppmärksamheten kring JVM skapar på så unga människor men ännu mer motiverad kan jag tycka att Schulmans kritik mot sportjournalistiken kring turneringen är. Jag tycker själv det kanske största bottennappet i modern sportjournalistik var när Chris Härenstam och Mikael Renberg grät i direktsändning från en juniorturnering i hockey. Inte för att segern skapade känslor hos dem, det är hela sportens grunduppgift, utan för att de där och då helt glömde sitt uppdrag.

Men frågan är om inte Niklas Wikegårds vokabulär faktiskt är än mer problematiskt. För det går inte att komma ifrån att det förstärker stereotyper och på många sätt är våldsbejakande. Det är manligt att vara hård, det är ofta motiverat att slåss och allt är tillåtet i jakten på en seger. Även när killarna på isen fortfarande bara är juniorer och allt egentligen borde handla om utbildning och förädling , av såväl ishockeykunskaper som människor gällande uppförande och sportslighet i strävan efter att forma vettiga människor både på och utanför isen.

Jag tror att det stora problemet här är att idrott handlar om känslor – känslor som skapar både bra och dåliga reaktioner.

Det är magin i att kunna bli lyrisk över något så obetydligt som att en vuxen man sparkar in en läderboll i ett nät som gör det värt att bry sig om sport men det är också närheten till de känslorna som gör att även journalister ibland tappar fattningen och perspektiven. Jag har själv gått i den fällan. Det är också just de ohämmade känslorna hos supportrarna som gör idrotten till en så lockande slagpåse för en provokatör som Alex Schulman.

Så vad ska vi göra då? Sluta känna?

Nej, men det är Niklas Wikegårds uppdrag att mitt i en känslostorm hos tittarna bryta ner och förklara med kyla istället för hetta. Att fundera över vilka signaler han skickar och vilken förebild han är för sina såväl unga som gamla tittare. Precis som det är alla journalisters och supportrars ansvar att mitt i en rasande krönikörsattack ta ett steg tillbaka och fundera över inte bara varför texten skrivs utan också om den bakom de där reaktionssökande formuleringarna faktiskt har något värt att diskutera.

Hittar vi inga sådana poänger kan vi ju bara avfärda den som smörja. Finner vi dem däremot är vi skyldiga oss själva och idrotten att för en sekund lägga känslorna åt sidan och ta texten på allvar. Är det något galet som pågår här? Finns det någonting vi måste försöka förändra i vårt och andras uppförande?

Sen kan vi återgå till tv-soffan och det som är så fängslande med idrott. Glädjen OCH tårarna.

Veckan som borde få oss att ge upp idrotten

av Patrik Brenning

Det är mindre än en månad kvar till 2018 – ett år med OS i Sydkorea i februari och en het fotbollssommar med Sverige i VM igen. Två glödande evenemang som fick undertecknad att så sent som för en vecka sedan bara längta efter att få skåla in det nya året, begrava 2017 i arkivet och se fram emot ett spirande 2018.

Sen kom vecka 49. En vecka som egentligen borde få oss alla att ge upp allt hopp om idrotten.

I tisdags kom domen mot Ryssland efter dopningsskandalen i Sotji. Nationen stängs av från OS i Sydkorea och mannen bakom den gigantiska dopningskonspirationen som svärtat ner den olympiska historien Vitalij Mutko stängs av från spelen på livstid.

Mutko var tidigare idrottsminister under Vladimir Putin och pekas i McClaren-rapporten ut som chefen för hela dopningsoperationen i Sotji. Till IOK:s egen utredning ledd av Schweiz tidigare president Samuel Schmid bidrog visselblåsaren Grigorij Rodtjenkov med ett 52 sidor långt vittnesmål där han bland annat beskrev dussintalet personliga möten med just Mutko.

Mindre än en timme efter IOK:s dom mot Ryssland publicerade även Fifa ett uttalande. ”Det här får ingen påverkan på förberedelserna inför VM i Ryssland 2018 när vi fortsätter att jobba för att kunna leverera det bästa arrangemanget vi kan”, skrev det internationella fotbollsförbundet.

Ett VM där basen heter… Vitalij Mutko!

MOSKVA 20150903 Vitalij Mutko, idrottsminister och ordförande i ryska fotbollsförbundet, under en pressträff i Moskva på torsdagen.  Foto: Janerik Henriksson / TT / Kod 10010 *** Bilden ingår i SPORTPAKET. För övriga BETALBILD *** i bildbeskrivning samt i särskilda instruktioner

Det är inte bara så att Mutko får sitta kvar. I samband med att VM-lottningen hölls i Moskva i fredags fick den av IOK nu alltså livstidsavstängde ryssen i över en timme hålla ett passionerat anföranden för den internationella pressen om Rysslands oskuld där han också anklagade västmedia för att försöka snedvrida sanningen och underblåsa myten om en konspiration mot Ryssland. Allt det här bara dagar före IOK:s dom, på Fifas evenemang, direktsänt i Fifas tv-kanal, med Fifas logga bakom sig och med Fifas president vid sin sida.

Ja, men IOK tvättade ju i alla fall sin buk den här veckan. Eller?

Utöver Mutkov stängde organisationen också av presidenten för den ryska olympiska kommittén Alexander Zhukov. Zhukov väntas dock välkomnas in i värmen igen så fort spelen i Sydkorea är över vilket gjorde att IOK egentligen bara behövde ersätta honom tillfälligt på positionen i organisationskommittén för OS i Peking 2022.

Så vem valde den världsomspännande organisationen som älskar att slå sig själv för bröstet och tala om sin kamp för fred och rättvisa som tillfällig ersättare? De valde Juan Antonio Samaranch.

DEN Juan Antonio Samaranch? Den avlidne spanjoren sprungen ur Franco-regimen som påstås ha rekryterats av KGB och sedan basade över IOK under deras kanske smutsigaste kapitel i historien när mutorna avlöste varandra? Nej, självklart inte han men väl hans son med samma namn.

Det fanns tydligen ingen lämpligare.

En tredje rysk IOK-topp som också blev avstängd i veckan heter för övrigt Dmitry Chernyshenko och är fortsatt president för världens näst största hockeyliga KHL. Inga konstigheter där heller alltså.

Men Sverige då? Ärliga, hederliga, underbara Sverige?

Jag har fortfarande svårt att helt glömma anklagelserna mot SvFF-toppen Karl-Erik Nilsson. De från normalt välinformerade norska Josimar om att han förra hösten gav bort Sveriges Uefa-röst till slovenen Aleksander Čeferin i utbyte mot att Nilsson själv skulle få en plats i Uefa exekutivkommitté.

– Helt taget ur luften, sa Karl-Erik Nilsson innan han valdes in i Uefas exekutivkommitté.

Konspirationsteorier månne men det är ändå en omständighet som får en att fundera efter SvFF:s plötsliga byte från den meriterade holländske kandidaten Michael van Praag.

Men det är ju ett år sedan säger ni. Nu talade vi ju om vecka 49. Okej då.

Så sent som i tisdags tog fotbollsarbetaren Janne Andersson ut Sveriges landslag till januariturnén i Abu Dhabi. Ett emirat i det Förenade Arabemiraten som norska klubblaget Rosenborg häromdagen bestämde sig för att inte åka på träningsläger till efter kraftfulla reaktioner från klubbens supportrar.

– Vi undervärderade de politiska sidorna av beslutet vi tog, som sportchefen sa efteråt.

Rosenborg hade möjligen tagit ett opolitiskt beslut men insåg också att konsekvenserna av det blev politiska. Med sin närvaro skulle de ofrånkomligen visa en acceptans för ett land vars värderingar de inte delar. Det ville de inte.

ABU DHABI 20170111  Niklas Bärkroth, Linus Wahlqvist och Saman Ghoddos under januariturnén med herrlandslaget i fotboll i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Foto: Adam Ihse / TT / Kod 9200

Sverige kommer åka ändå, för femte året i följd, och på tisdagens presskonferens förklarade generalsekreterare Håkan Sjöstrand varför.

– Vår inställning är som tidigare att vi spelar och att vi kan spela i de länder som den svenska regeringen, Fifa, Uefa, FN och EU har normala relationer till även om det finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar. Men vi är naturligtvis medvetna om det och vi pratar också med såväl spelare som ledare om de förutsättningar som råder i det här landet och naturligtvis tar vi avstånd från alla former av diskriminering.

Sverige tar alltså avstånd genom att besöka. Men varför ens resa till ett land där det ”finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar”?

– Att vi åker till Abu Dhabi beror på att vi tycker att det är helt perfekta träningsmöjligheter helt enkelt, sa Sjöstrand.

Jaha. Dåså.

Men det fanns kan ni tänka er en skenhelighet som fick mig att skratta ännu högre i veckan.

När Bayern München ställdes mot PSG i Champions League kastade Bayern-fansen falska euro-sedlar på Neymar. Brassen som blev världens bäst betalde fotbollsspelare när han i somras rekryterades av den Qatar-ägda Paris-klubben.

En vettig protest mot en fotbollsspelare som följt pengarna och i samma ögonblick blivit ett försvarspolitiskt vapen i en odemokratisk nations jakt på bra PR? Absolut, om det inte vore för Bayerns egen nutidshistoria.

Bayern har lagt sina fyra senaste vinterläger i Qatar, är sponsrade av Qatars internationella flygplats och leds av en president som nyligen avtjänade ett fängelsestraff för skatteflykt.

Heja idrotten!

Men nu vänder vi blad, lägger champagnen på kylning och laddar för det magiska idrottsåret 2018. Ett år då vi återigen kommer jubla obehindrat framför tv-apparaterna åt Charlotte Kallas framgångar i Sydkorea och Janne Anderssons kullerbyttor i Ryssland.

Allt samtidigt som de som styr och profiterar på vår kärlek till idrotten fortsatt är män klädda i dyra kostymer sydda av skandaler.

Vad kul det ska bli!

”Leo Messi – på plats i Ruka!”

av Patrik Brenning

När man inte tror att det kan bli värre…

Ni minns kanske Erik Nivas skadeglädje och den där platsen intill den ryska gränsen i Finlands allra mörkaste skogar?

I söndags lyckades vi till sist fly. Med sista (och enda!) flyget hem från Kuusamo lämnade vi världens mörkaste plats bakom oss.

Men precis när kinderna nu tinat, långkalsongerna slutat lukta, yllestrumporna gömts allra längst in i garderoben och min ”vi som överlevde Ruka 2017-t-shirt” ligger på tryckeriet så kommer nu nästa osannolika smäll:

Leo Messi är i Ruka!

❄️

A post shared by AntoRoccuzzo88 (@antoroccuzzo88) on

Två dagar efter att vi lämnade staden (stugorna) ingen återvänder till landar alltså världens bäste fotbollsspelare på jordens mest förargliga plats.

Enligt koillissanomat semestrar Messi just nu i den finländska skogen tillsammans med sin familj. Mannen som kan åka var han vill på jordklotet styrde alltså kosan till minusgrader, dödande vind, meterdjup snö och fyra soltimmar per dag!

Var fotbollsstjärnan bor är okänt men hans flygpersonal ska enligt tidningen ha inkvarterats på Iisakki Villages stugcamping. Jag hoppas de har riktigt bra betalt när de stressar i sig havregrynsgröten på morgonen för att hinna ut innan de måste gå in igen för att solen gått ner och de inte längre ens ser sin egen hand framför sig.

På tisdagen åkte familjen Messi hundsläde men veckans kommande program verkar mer oklart. Kanske kommer familjen ta sig till Hotell Tropiikki för att flyta runt bland de bleka finländarna i inomhuspoolen, kanske kommer de besöka skidstadion för att äta snön där Charlotte Kalla till sist nötte ner Marit Björgen och kanske kommer de besöka Torin Grilli som enligt SVT:s oförklarligt muntre vinterreporter Ola Bränholm serverar upp till tre olika sorters korv.

Eller så nöjer de sig med den obligatoriska tango/karaoke-kvällen på hotellet.

Precis när jag börjat återfå hoppet om liv kommer alltså den här nyheten. Med den också Erik Nivas sms som ett brev på posten:

”Bara för dig att vända tillbaka! Första planet!”

ruka2 ruka ruka3

”På plats i Ruka!”

av Patrik Brenning

”På plats i Ruka!”

Klockan är 08:51 när Erik Niva noterar att jag just nu befinner mig intill den ryska gränsen i Finlands allra mörkaste skogar. Det går att ta på hans skadeglädje.

”Road är ett underord. Betänkt att jag levde 18 år under dessa förhållanden. 90 minuter kortare dag bara”, skriver han i nästa sms.

Förhållandena är en dag där solen går upp vid 09:24 och vänder igen vid 14:15 utan att egentligen ha tagit sig över trädtopparna. Termometern står på tvåsiffrigt minus och jag har sex tröjor på mig.

Varje morgon är en prövning med kläderna mot klockan. Det tar minst tio minuter att klä på sig och då är jag ännu brandsmansredo med högar och metodik. Men det jobbiga är inte att det tar tid – problemet är tajmingen. Börjar du för sent blir du försenad. Börjar du för tidigt får du stå i en hotellobby och svettas eller utanför en hotellobby och frysa. Det går inte att vinna.

”Jag åker gärna till Lillehammer”, sa jag till chefen för några månader sedan när vi pratade om att jag skulle göra min skidpremiär. Sedan dök flygbiljetten till Kuusamo upp i mailen.

Med fanns en hyrbilsbokning. När vi skulle hämta ut bilen på flygplatsen frågade jag undrande den 14-åriga killen i Hertz-kassan var nyckeln var.

– Den sitter i. Bilen är igång. Ni hittar den ute på parkeringen.

Det finns inga gatljus. Enda gången du faktiskt ser vägen är när helljuset reflekteras mot renarna som håller på att korsa den.

Men hotellet då?

För 1,5 vecka sedan satt jag i en hotellobby i Milano och laddade för VM-kvalet i fotboll mellan Sverige och Italien. Hotellet hade spa, generösa rum, fem stjärnor och en lounge med 24 timmars fri tillgång till prosecco, tilltugg och kaffe. När vi skulle åka till matchen satt den italienska fotbollsgräddan och skålade i lobbyn. FC Barcelonas sportchef Ariedo Braida var ett av flera bekanta ansikten som sken ikapp med kristallkronorna.

Vårt hotell i Kusaamo heter ”Tropiikki” eftersom det mitt i byggnaden finns en pool där de vitbleka finländska gästerna flyter omkring som isflak samtidigt som du försöker hålla nere din frukost bakom panoramafönstren intill. I morse hade ett gäng pensionärer vattengympa samtidigt som jag fyllde på min grötskål.

Hotellet i Milano hade ”stans hetaste cocktailbar”. Hotell Tropiikki har en O’Learys. Jag åt deras Boston Celtic-burgare första kvällen. Jag lär göra detsamma fyra dagar i rad. På tv:n visades en hockeymatch från den finska ligan. Höll en tumme för Oulun Kärpät i vita tröjor. Bakom gapade hotellets inomhuslekpark med Angry Birds-tema ekande tom.

I hotellobbyn finns det varken några bekanta ansikten eller några skinande leenden. Faktum är att ingen ler i Ruka. Anledning är att det ilar för mycket i tänderna om du fläker undan ditt tandkött i kylan.

Jag anar att det var ungefär så här det var för Erik Niva att växa upp i Malmberget.

”Som sagt 18 år”, messar han.

Jag svarar ömt att jag kan känna viss sympati med honom. Hans svar dröjer men jag måste ändå koncentrera mig på klädprocessen inför avfärden till dagens skidtävling.

Tre par strumpor, långkalsonger, jeans, täckbyxor, underställströja, t-shirt, en till underställströja, tjocktröja, en till tjocktröja, jacka, mössa, halsduk, vantar och yttervantar. Sedan skorna. Mina ”jag ska landa på månen-skor”.

Det engagerade tre personer i friluftsbutiken i Stockholm när jag skulle sätta ihop den här rymdkapseln till utstyrsel. Den kostade mig mer än min totala ersättning för alla vinterns skiduppdrag kommer landa på.

Börjar ifrågasätta mitt yrkesval när jag lufsar ut till bilen. Skrapar rutorna bara för att inse att de när jag väl sätter mig i bilen har hunnit frysa igen. Tvingas halvligga i bilen och spana ut genom en liten springa längst ner på vindrutan. Hoppas att renarna håller sig undan.

De 15 första minuterna är det iskallt i bilen. De sista fem svettas jag. När vi är framme kastar min kollega Malin upp bildörren på jakt efter frisk luft. Det som möter oss är en virvlande snösmocka av obarmhärtig finländsk natur.

Jag har precis fått på mig mitt andra par vantar när det plingar till i fickan. Tvingas välja mellan att kväva min nyfikenhet och vänta med att läsa meddelandet tills jag kommer inomhus eller riskera att bryta det skyddskal mot kylan jag tillsammans med expertisen i friluftsbutiken så målmedvetet konstruerat.

Häver av mig vantarna. Vet att jag nu har 30 sekunder på mig att både läsa och svara på sms:et innan kylan nått in till skelettet i mina fingrar.

Det är Erik som hört av sig igen.

”Sätter mig och googlar världscupprogrammet nu. Har aldrig tidigare haft sån stuns i fingrarna. Gör du långloppscupen också…?”.

Precis innan mitt mobilbatteri dör i kylan skickar han ett nytt meddelande.

”Lenzerheide över nyår blir fint”.

Ridå.

ruka

San Siro – min barndomshistoria

av Patrik Brenning

Jag minns det som i går. Vi var på en campingplats i Spanien, stranden nedanför var full av glas och en bit söder ut låg mäktiga Barcelona med ett stort tak av smogg över sig.

Mamma slappnade av efter maten med en guidebok samtidigt som pappa hade gått och diskat. Efter att tag höjde hon rösten.

– De verkar ha ett museum på fotbollsarenan här…

Hon kan inte ha anat vilken dörr hon i det ögonblicket öppnade.


sansiro

Det är fars dag i dag när jag blickar ut över San Siro för andra gången i mitt liv. Monsterarenan med plats för 80 000 åskådare strax utanför Milano.

När jag som barn spelade Fifa på tv-spelet bläddrade jag alltid fram till San Siro som hemmaarena, ställde om klockan till kväll och vädret till varmt. I dag är det så kallt att du måste ha mössa och den grå himlen känns nästan lika tung som smoggen över Barcelona men arenan ligger ändå där precis lika omisskännlig med sina elva runda betongtorn, det svävande taket och de massiva röda bjälkarna.

Det finns få arenor in Europa som har en så tydlig identitet som San Siro.

Det känns som du har två val när du bygger en arena. Antingen bygger du det fyrkantiga parkeringshuset (Friends bland många) eller så investerar du inte bara pengar utan även själ och hjärta i din konstruktion. Giancarlo Ragazzi måste ha gjort det och mycket till när han skissade upp San Siros självsäkra former.

Det är en arena som är rund och fyrkantig på samma gång. Mäktigt stor men lika behagligt flytande. En elvabent mammut utan huvud.

Förra gången jag var här var på en av de där campingresorna med mina föräldrar. Jag kan inte ha varit mer än tolv år men minns stora delar av besöket som i går. Omklädningsrummet där tröjorna hängde. Hur vi visades hela vägen ut på innerplanen där delar av stolarna och gräset till min stora besvikelse var upprivet. Uppvärmningsytan inne i katakomberna (jag kunde inte förstå varför de inte bara kunde springa ut på planen). Någonstans i en flyttlåda i min källare ligger också fortfarande en liten blå bit stol jag stal med mig från arenan.

Det här var mitt i sommaren och det spelades därför ingen fotboll på San Siro vid just den här tiden men trots det är besöket på den vilande jättearenan ett av mina starkaste semesterminnen från barndomen. Jag gissar att det i dag är drygt 20 år sedan vi var där.


Tillbaka på hotellet ringer jag min pappa för att höra vad han minns från San Siro. Om han kommer ihåg hur mamma klagade på priset på rundtursbiljetten, den jättelika glasmontern med hyllningar enbart till svenska Grenoli inne i muséet eller den Roberto Baggio-tröja jag fick med mig hem (den där pirattypen man kunde köpa i marknadsstånd i turisthålorna över hela Italien. Jag köpte även en George Weah till min bästa vän som besviket undrade vem fan han var när han fick presenten. Vi såg bara mästerskapen på tv och Weahs Liberia prenumererade inte direkt på VM-biljetter).

– Jag kommer inte ens ihåg att vi var där. Jag minns arenorna i Amsterdam, Barcelona och Bilbao men där smällde det så då stack vi därifrån (det här var på den tiden Eta utförde terrorattentat i sin kamp för ett självständigt Baskien), säger pappa.

Mamma minns inte heller.

Pappa är den där SVT-sportintresserade typen. Han ser all sport som visas på ettan och tvåan men har fortfarande inte provat knapp tre, fyra och fem på fjärrkontrollen. Mamma ansluter till tv-soffan först när det är OS.

Trots det åkte de med mig (nästan) överallt jag pekade när vi var ute på semester och jag som barn ivrigt stirrade efter fotbollsarenor genom bilfönstret. Sedan gick de tålmodigt bredvid mig när jag drömskt tittade upp mot de jättelika betongfundamenten de fick ut lika mycket av som en sjösjuk på båtmässan.

Det är fars dag i dag. Det är också min första fars dag. Jag vet fortfarande inte om min son kommer vilja besöka fotbollsarenor, teknikmuseum, dansshower eller flyguppvisningar men vad han än vill ska jag försöka stå där lika tålmodigt uppmuntrande som mina föräldrar alltid gjorde. För vem vet vilken betydelse det där för mig glömda ögonblicket kommer få som barndomsminne för honom.

Så blev Neymar hela fotbollens största ärkediva

av Patrik Brenning

Har Neymar förvandlats från den sprallige lilla brasilianske pojken som älskade att spela fotboll till hela fotbollsvärldens största ärkediva?

Jag måste erkänna att jag hoppas det.

Vad jag vet är att jag hade förstått det.

neymar3

Den senaste rapporteringen om Neymar är minst sagt kittlande. För enligt spanska Sport (som efter 25-åringens uppbrott med Barcelona gärna tar alla chanser att skriva ner brassen) så är Neymar trött på det anonyma motståndet i den franska ligan och har bestämt sig för att ”spela Ligue 1 à la carte”.

Han ska alltså ha bestämt sig för att helt enkelt själv välja och vraka kring vilket motstånd han anser matchar hans kvalitéer. Resten tänker han stå över.

Det ska självklart mycket till om det här ska stämma och med tanke på prestigen i skytteligsegrar, en hägrande guldsko och den Ballon d’Or Neymar jagar tror jag inte en sekund på att brassen skulle vilja stå över något större antal matcher ens mot blåbärslagen. Men nu påstås det alltså ändå att han vilade mot Angers senast för att han ville komma fräsch till samlingen med det brasilianska landslaget.

De möter Japan i en träningsmatch på fredag…

”Vill bara lämnas i fred”

Men det är ju inte bara det här att Neymar nu vill välja matcher ”á la carte” utan det finns fler pusselbitar som kan peka mot att brassen nu förvandlats till den där fullständigt uppblåsta fotbollsdivan jag trots allt älskar att fascineras av. Vi minns alla det offentliga straffbråket med Edinson Cavani men det finns också gott om rapporter från Frankrike om spänningar mellan Neymar och tränaren Unai Emery.

Min personliga favorit är den från L’Equipe om att Neymar tröttnat på att Emery har alldeles för långa videogenomgångar inför matcherna. Enligt tidningen har 25-åringen nu förklarat för sin tränare att han ”inte vill lyssna och borde lämnas ifred”. Den där typen av fras vi väl alla slänger oss med i samtal med våra chefer?

Sen har vi ju den där härliga anekdoten om logerna på Parc des Princes. Enligt RMC Sport har Neymars entourage (det är klart han ska ha ett entourage) klagat på att de tilldelats en loge med utsikt ut från arenan istället för in mot planen. Det innebär en obekväm promenad på flera meter när gänget (efter att kan vi anta ha konsumerat det obligatoriska antalet champagne-flaskor och sänkt minst två ostron per person) sedan måste ta sig från logen till sina platser på läktaren.

Nu har PSG dock sett till att Neymar fått hoppa före i kön (Marquinhos fick sin loge tidigare den här säsongen efter fyra år i klubben) så att Neymar Sr och brassens många vänner kan lämna logegrannen Kylian Mbappé bakom sig och sitta kvar med arslena i fåtöljerna även när matchen har börjat.

Ska Neymar nu spela á la carte kanske det inte är en så dum idé heller.

n-eymar2

Jag älskar divor

Jag ska erkänna att jag älskar fotbollens divor. De har legat mig varmt om hjärtat ända sedan VM 94-krönikan i SVT (jag ska inte tjata om den) där det konstaterades att Romario ”inte kunde acceptera något annat än en fönsterplats på flyget till USA” och Hristo Stoitjkov ärligt målades ut till den kvinnogalne egoist han också var.

Visst tillför också divorna något. Dynamiken mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo hade till exempel aldrig varit densamma om inte den ene framställts som guds egen (skatteplanerande) son och den andre mer eller mindre som en fåfängd och egoistisk djävulsdyrkare.

Men det som gör Neymar-fallet extra intressant är att det är som om han på en natt vänt från den sympatiske lagspelaren till den galne envåldshärskaren. För visst var vi många som var imponerade av hur såväl Neymar som Luis Suarez accepterade att spela andrafiolen bakom Leo Messi i Barcelona och därigenom möjliggjorde ett annars omöjligt stjärnanfall klubben även tidigare försökt bygga med sviktande resultat (Romario, Stoitjkov och Hagi gjorde inte riktigt samma succé tillsammans i klubben efter nämnda VM 1994).

Men när sommaren kom hände något med Neymar. Och visst går det att både förstå och faktiskt försvara honom.

Hade Neymar stannat i Barcelona hade han aldrig blivit mer än Leo Messis lagkamrat. Han hade aldrig kunnat bli världens mest berömde fotbollsspelare och aldrig heller världens bäst betalde fotbollsspelare.

Nu är han redan det senare och det är bara upp till honom själv att se till att han även blir det förstnämnda. Ett par år i dominanta PSG som följs av en övergång till Real Madrid och han kan mycket väl vara där. Men allt det här kräver också att han tänker på sig själv. Det kräver också ironiskt nog PSG.

Den Qatar-ägda Paris-klubben betalade inte två miljarder för att få en lagspelare som kan förbättra kollektivet sportsligt. Nej, det ägarna betalade för var ett varumärke som ska härska fotbollsvärlden. En stjärna som ska sprida glans inte bara på PSG utan hela nationen Qatar. Då håller det inte att Edinson Cavani överskuggar Neymar. Då fungerar det inte om Unai Emery håller brassen tillbaka.

Därför kan Neymar göra precis vad han vill i PSG så länge han presterar på planen och därför gör han också rätt i att ta alla chanser att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar för att göra just det. För det är trots allt hans jobb att skina mer än alla andra. Det är därför PSG betalat sådana astronomiska summor för honom och misslyckas han kommer de knappast vara särskilt förlåtande.

neymar

Tvingas bli egoister

Elitfotbollen var kanske en gång för länge sedan en lagsport där framgångarna bara mättes i titlar. I dag är den (tyvärr) en politisk bricka där rätt sorts uppmärksamhet är det som räknas. Där de individualistiska stjärnorna härjar och härskar.

Det är inte bara i PSG det gäller. Fråga bara svenske landslagsanfallaren Isaac Kiese Thelin, just nu i belgiska Waasland-Beveren.

– Jag har ändrat min mentalitet och blivit mer egoistisk. Innan kunde man göra en bra match men kanske inte något mål men här i Sverige var det ändå ”okej, han har gjort en bra match”. Men utomlands så kan jag göra en fantastisk match men inget mål och så är det skit. Jag försöker vara piggare i avslutslägena nu och ändra arbetsfokus lite.

Syns du inte så finns du inte. Ta nu det vittnesmålet och dubblera det några hundra gånger så har du Neymars utgångsläge.

Jag förstår därför varför 25-åringen tar för sig. Jag förstår varför han gör allt för att flytta fram sin position och skaffa sig så mycket makt han bara kan.

Jag har en nära vän som en gång hade som nyårslöfte att ”tappa fotfästet”. Kanske krävs det också att Neymar gör just det för att lyfta till fotbollshimlen.

Sanningen bakom två stora idrottsrubrikerna

av Patrik Brenning

Soran Ismail är emot regeringens nya förslag om utökad skolidrott och Svenska fotbollförbundet är i öppet krig med Riksidrottsförbundet där en av Sveriges två största idrottsorganisationer kräver den andra på en offentlig ursäkt.

Eller?

Om bara någon hade ringt och frågat först.

 

Soran Ismail är komiker. En del av sin tid ägnar han, vid sidan av program som Parlamentet och turnéer, åt en komisk podcast vid namn ”Till slut kommer någon att skratta”.

Den 10 oktober släpps avsnittet ”Aron på lustgas”. Det kan knappast undgå någon som lyssnar att det är en podcast baserad på trams. Det är tre komiker som sitter och är just komiker. Ämnena blandas vilt, åsikterna haglar, skämten likaså. Efter ett tag kommer trion in på ett samtal om simborgarmärken.

”Baddaren får du om du inte drunknar. Det är två som begravs och de andra får Baddaren”.

Men sen händer något som ska komma att under några dagar ta plats i svensk politisk debatt och nog kan beskrivas som förra veckans stora snackis på sociala medier. Det ska väcka avsky hos många, applåderas av andra, sågas av tv-profiler, kritiseras av seriösa krönikörer och skapa rubriker i bland annat Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och tidningen Café. För att nämna några.

Det Soran säger som har sådan otroligt kraft är:

– Jag motsätter mig, eller jag har kommit fram till och jag kan kasta det på er så får ni argumentera så kanske jag kan ändra mig, men jag tycker att det är sjukt rentav att vi har idrott i skolan. Jag tycker att det ska vara förbjudet med idrott som ämne i skolan. De enda som kan ha det är de som har den sista lektionen så att man kan gå hem och duscha. Jag tycker det är helt sinnessjukt att tvinga barn att vara nakna med varandra. Det är en sådan oerhörd grund för psykisk ohälsa och mobbing. Alla mår dåligt av sina kroppar.

Sprängstoft så klart, om det hade sagts i riksdagen eller på en seriös debattsida. Nu är det ord från en komiker i vad som måste klassas som ett komiskt uppträdande. Att likställas med ett framträdande på Norra Brunn eller ett inslag under Tips från coachen i tv-programmet Parlamentet,

Men i användares och journalisters jakt på innehåll tar orden omedelbart skruv i sociala och traditionella medier. Folk förfasas, rasar och debatterar. En utveckling Soran Ismail med fascination följer i tystnad.

För det är INGEN som ringer honom och frågar vad han egentligen menar med sina ord. Om hans ens menar allvar.

– Nej. Det enda som hänt är att Expressen erbjudit mig att skriva en debattartikel i ämnet. Och så du då, till den här bloggen, säger Soran.

Hur ser du på efterspelet till uttalandet?

– Det är såväl förståeligt (folk) som beklagligt (media). Det är beklagligt att ta något ur sin kontext och presentera det för andra, sina läsare i det här fallet, som något annat än det var ämnat att vara. Men när det väl har skett så är det förståeligt att folk som har sett rubrikerna och läst artiklarna har reagerat så starkt som de har gjort.

Vad är det mest absurda du sett bland uppföljningarna?

– Svårt att säga, det är så oerhört mycket som är så oerhört dumt men allra dummast får nog vara när det påstods att jag hade sagt det som ett svar på regeringens nya förslag om fler idrottstimmar (som de tydligen har/hade lagt?). ”Komikern Soran Ismail svarar regeringen”. Dels är det ljug dels tycker jag det är en lite märklig uppställning att göra, komiker vs regeringen.

Jag tror samtidigt inte att det här är ett enskilt fall utan till och med en talande bild av hur den offentliga debatten ofta fungerar i dag. Alla pratar (läs tycker) om varandra men ingen pratar med varandra vilket oftare leder till missförstånd än konstruktiv dialog. Det oroande är att det här verkar gälla hela vägen upp. I förra veckan till och med till toppen av svensk idrott.

Nyligen publicerade Dagens Nyheter en rad artiklar om ett mejl som Svenska fotbollförbundets riksinstruktör Hans Wildow skickat till landets 24 fotbollsdistrikt. Brevet handlade om förbundets satsning ”Future Team” där syftet är att fånga upp fotbollstalanger med sen fysisk utveckling som annars hade riskerat att puttas bort och tröttna.

Problemet var att mejlet innehöll en rad minst sagt tveksamma formuleringar. Förbundet skrev att tonåringarna som kan bli aktuella för satsningen ska vara 15 år och i ”pre-puberteten eller i puberteten”, skriver förbundet. Vidare ska de ha ett ”pojkutseende och pojkkropp”.

En ledare reagerade, med all rätt, och hörde av sig till DN som, också med all rätt, skrev om det hela. Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson var en av många som tyckte till i artiklarna.

– Associationen som jag får är att idrotten, och i det här fallet fotbollen, är något som har en kroppsfixering och ett genusperspektiv som är snett – och som bara är avsedd för de få som har kommit igenom pärleporten, sa Eriksson och lade till:

– Det är ju precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta.

Det här fick i sin tur Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att reagera. I ett rubrikvänligt och åsiktspackat öppet brev till Björn Eriksson förfasades förbundsordföranden över att Eriksson inte hade hört av sig till förbundet innan han kom med vad SvFF tolkade var kritik mot deras verksamhet.

”Enligt dina uttalanden i DN associerar du Future team-verksamheten med ’…precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta’. Du talar också om att Future Team skulle vara något ’som bara är avsett för de få som har kommit igenom pärleporten’. Det är uppenbart att du inte har en aning om vad du pratar om”, skrev Karl-Erik Nilsson och konstaterat att:

”Det hade varit bra om du hade läst den texten innan du uttalade dig för DN. Ännu bättre om du hade kontaktat mig eller någon annan på SvFF – vilket faktiskt är det minsta man kan begära”

Det osade känslor men att Svenska fotbollförbundet skulle höra av sig till Eriksson för att fråga varför han sagt som han sagt blev aldrig aktuellt. Det skulle visa sig mycket olyckligt då Björn Eriksson som svar på brevet förklarade att allt byggde på ett missförstånd.

– Det föreligger ingen motsättning och jag kan därför inte be om ursäkt men däremot beklaga att det skett ett missförstånd. Jag har inga negativa uppfattningar om SvFF:s arbete med det här projektet, sa RF-ordföranden.

Eriksson sa att han helt enkelt uttalat sig om vilka associationer de olyckliga formuleringarna gav och inte själva verksamheten. RF-ordföranden underströk istället att han är mycket positiv till själva lägret och publicerade även en förklaring på RF:s egen hemsida. Hela SvFF:s öppna brev byggde alltså på en olyckligt otydlig formulering från Eriksson och ett missförstånd från Karl-Erik Nilssons sida.

Följden blev att de högsta företrädarna för Sveriges två största idrottsorganisationer öppet lyckades svärta ner varandras varumärken på sina egna hemsidor när allt som hade krävts var ett telefonsamtal. Som vanligt är det också mångdubbelt fler som läser de första artiklarna med spetsiga rubriker än de senare förklaringarna med mer milda ordval. Många tar därmed aldrig del av informationen att allt egentligen handlat om ett missförstånd.

Det finns mycket gott med internet men den fart åsikter tar och den brådska många har att kasta sig ner i skyttegravarna oroar. Tendensen att överdriva för att höras i bruset skrämmer.

5 736 000 svenskar har Facebook. Det innebär 5 736 000 djärva publicister på jakt efter innehåll och spridning. Det ger oss också en kokande kittel av medvetna missförstånd och överdrifter i jakt på internets allra mest värdefulla valuta: Åsikterna.

Det är som om många aktivt letar efter saker att missförstå, att reta upp sig över eller att bli kränkta av. Det mest lysande exemplet är kanske Icas försök att bjuda sina kunder på tårta vilket fick till följd att sociala medier-användare rasade över avsaknaden av laktosfria alternativ eller veganska tårtor. Någon efterfrågade till och med ”ett tårtfritt alternativ”.

Det enda Ica ville göra var att bjuda på tårta men där det finns en möjlighet att känna och tycka så kommer det förfasas och gnällas. För det är vad som fungerar bäst i sociala medier. Åsikter, känslor, upprördhet.

Det gör också att media jagar alla typer av åsikter. Bara de senaste dagarna har vi i svensk sportmedia kunnat läsa en artikel byggd på tre läsarkommentarer i en brittisk tidning och en annan om vad en norsk sportreporter med 2000 följare på Twitter skrev om en match i Premier League. Men då var det i alla fall tydligt vad det handlade om.

När någon däremot tar sig friheten att plocka citat ur sitt sammanhang och inte nyansera de med ett samtal till åsiktsproducenten (snart ett yrke) i fråga kan det bli både fel och orättvist. Det ger också en offentlig debatt som blir fullständigt meningslös. Istället för att leta lösningar tillsammans (i Soran-fallet kring mobbningen i skolan) delas alla upp i två läger och uppmuntras att ställa sig och skrika på varandra.

Jag frågar Soran igen:

Hur intelligent skulle du bedöma att det offentliga samtalet är i dag?

– Inte alls. Eftersom intelligens grundar sig i en vilja att begripa eller förstå och det offentliga samtalet väldigt sällan har det som ambition. I de få fall där någon försöker så kapas det av de ointelligenta. Ibland är det personer, ibland är det system.

Så till sist kanske vi ska ta oss an själva grundfrågan till det här blogginlägget också. Är Sveriges nu offentligt främste kritiker till idrott i skolan emot idrott i skolan?

Soran Ismail, vill du förbjuda idrott i skolan?

– Nej.

Prahlinen och hotet mot de svenska fansen

av Patrik Brenning

Vi är ett 30-tal svenska journalister som hade bokat resa och pressplats till vad som skulle bli ett nervkittlande VM-kvalavgörande borta mot Nederländerna. Men när kvaldammet lagt sig står vi nu här med en landskamp det vore bra om Sverige vann men som de egentligen bara inte ska förlora med 0-7.

Amsterdam Arena är inte mindre mäktig för att inramningen förändrats men förutsättningarna har milt uttryckt blivit märkliga. För trots att matchens sportsliga betydelse störtdykt är det fortfarande 30 svenska journalister här. 30 hungriga sådana.

Resultatet är att ingen vill stå åt sidan. Alla vill vara med och hugga, intervjua, krönikera, blogga och rapportera. Problemet är att det inte finns något att rapportera om.

På måndagen bjöds den samlade svenska pressen på aptitretaren Tom Prahl, 68 år och landslagsscout. Han konstaterade att Holland inte är vad Holland varit, att han aldrig sett Arjen Robben gå till höger om sin motståndare och med ett skratt att det vore en sensation om Sverige släppte in sju mål mot nederländarna. En tämligen normal och rätt kall intervju om det inte vore för att de där 30 svenska journalisterna inte hade något annat att göra än att hänga på Prahl.

Då kan det se ut så här:

prahl
Är det Leo Messi? Är det Messias? Nej, det är fortfarande Tom Prahl, 68 år och landslagsscout.

I brist på annat att rapportera ska jag också dra alldeles för stora växlar av en väldigt liten detalj inne på Amsterdam Arena. Men visst är det inte bara jag som får kalla kårar av obehag av att se det här?

Skärmavbild 2017-10-09 kl. 12.36.26
Klappor – på alla VIP-stolar. Hotet mot 3500 redan segerrusiga tillresta svenska supportrar blir alltså en fåtöljsittande, popcorn-ätande och klappklappande holländsk hockeypublik!

Tyckte mig höra Macarena gå på i högtalarsystemet innan vi lämnade läktaren efter den 15 minuter öppna träningen och visst fasen var det Tomas Ros och Sanny Lindström som satt kvar med varsin bandyportfölj där uppe i västra hörnet och surrade om ”återkval”?

Släpp sargen, bort med hockeyklapporna och fram med Tom ”Pressprahlinen” Prahl!

I morgon smäller det.

 

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB