Hur ska förbundet agera när Zlatan har bytt sida?

av Patrik Brenning

Det här började egentligen med en ganska enkel tanke. Efter att ha sett Zlatan Ibrahimovics påverkan på det svenska landslaget och det Svenska fotbollförbundet de senaste åren har det varit uppenbart vilken makt fotbollsstjärnan haft på allt från kost till träning och mediarelationer.

Men är det över nu? Har Zlatan klippt banden med Svenska fotbollförbundet bara för att han själv slutat spela landslagsfotboll? Eller är det så att just de banden snart kan bli viktigare än någonsin för 35-åringen?

Såväl Zlatans klädmärke som vitamindrycken han sponsrar bygger på uppfattningen att Ibrahimovic själv är ett idrottsligt föredöme. Något eftersträvansvärt. Men kan de verkligen fortsätta sälja på den historien när anfallaren inom några år lägger skorna på hyllan och istället iklär sig rollen som stenrik affärsman?

Det förflutna har lärt oss att det kan gå rätt snabbt det där.

Då kan ett samarbete med landslaget ändå fortsätta ge stjärnans varumärken legitimitet som värdiga för proffs. Bra nog för de allra bästa. Därför är det spännande att se hur dialogen egentligen fungerar mellan förbundsledningen och Ibrahimovic själv när han nu lämnat svensk fotboll.

För hur ska Svenska fotbollförbundet agera när deras största kassako nu plötsligt sitter på andra sidan av förhandlingsbordet?

Vi kan väl ta Vitamin Well som exempel? Drickan som sedan april 2016 är en officiell partner och ”sportdrycksleverantör” till samtliga svenska landslag (även fast det är mer oklart hur många spelare som egentligen dricker den).

 

När landslagets träning är slut på Friends Arena passerar spelarna förbi dryckes- och fruktbordet för att fylla på energidepåerna. Det är fortfarande några dagar kvar till VM-kvalet mot Vitryssland och förberedelserna är minutiöst planerade.

Bredvid bordet står två vagnar med tio vattenflaskor i vardera (det finns uppenbarligen inga vattenbärare i det svenska landslaget längre). På bordet väntar spelarnas andra alternativ: Zlatan Ibrahimovics sportdryck Vitamin Well+.

– Den är framtagen tillsammans med honom och hans team. Framtagen med nutritionister utifrån hans önskemål. Han har godkänt allt, även smaken och det märks att det är mineraler i den. Sammansättningen gör att den inte blir för söt, säger Agnes Palinski, pressansvarig på Vitamin Well.

Men exakt hur Zlatan själv tjänar pengar på sin sportdryck är betydligt svårare att få reda på än vätskans eventuella fördelar.

Bolaget var fortfarande i uppstartsfasen när de inledde sitt samarbete med Zlatan 2014. Att fotbollsstjärnan haft betydelse för den fortsatta utvecklingen är uppenbart i årsredovisningarna.

”I slutet av 2014 ingick bolaget ett samarbete med Zlatan Ibrahimovic”, står att läsa som en särskilt skrivelse under rubriken ”väsentliga händelser under räkenskapsåret samt efter räkenskapsårets utgång” i årsredovisningen från 2014. Då hade omsättningen för koncernen ökat med knappt 33 procent från året innan.

Mellan 2014 och 2015 steg den med 70 procent. Men exakt på vilket sätt Zlatan själv belönats för sin del i dryckesförestagets explosionsartade utvecklingen är hemligt.

För sin Volvo-reklam fick Zlatan, enligt Dagens Industri, mellan tio och tolv miljoner kronor. När det kommer till fotbollsstjärnans parfym är upplägget ett annat. Där har 35-åringen en så kallad royalty, en viss procent av vinsten på försäljningen, bekräftar Amazing Brands styrelseordförande Thomas Axén för tidningen Café.

I ett uttalande från Vitamin Wells ledning på frågan hur Zlatan tjänar pengar på sin sportdryck skriver företaget:

”Vitamin Well kommenterar inte innehållet i enskilda samarbeten. Generellt sett så tycker vi däremot inte att royalty är en bra ersättningsmodell då det inte tar med alla aspekter av ett samarbete.”

Delägare i företaget är Zlatan inte heller. I bolagets aktiebok framgår att endast nio företag innehar de röstsvagare b-aktierna i bolaget – samtliga ägda av personer med direkt koppling till verksamheten. Ensam ägare av de röststarkare a-aktierna, och därmed företaget som kontrollerar bolaget, är sedan november 2016 internationella investeringsbolaget Bridgepoint.

Inte ens Svenska fotbollförbundet, som alltså tecknar marknadsavtal med dryckestillverkaren gällande den sportdryck Zlatan tagit fram, har någon insyn i och hur mycket 35-åringen själv tjänar på att drycken syns och säljs.

– Nej, ingen alls. Det är enbart en fråga som de hanterar, säger generalsekreterare Håkan Sjöstrand.

Men har det här då någon betydelse? Jag ringde Peter Utterström, advokat som jobbar med mutfrågor.

 

Anledningen till att jag talar med Utterström är också en undran jag haft kring de personliga relationerna många inför Svenska fotbollsförbundet har till Zlatan. Så även generalsekreteraren Håkan Sjöstrand.

Sjöstrand är den på Svenska fotbollförbundet som har det yttersta ansvaret för förbundets marknadsavtal. Samtidigt var Sjöstrand själv inbjuden till Manchester av Zlatan Ibrahimovic i oktober förra året, efter att anfallaren slutat i landslaget.

Sjöstrand är en inbiten Manchester United-supporter och har flera gånger talat om såväl sin kärlek till den engelska klubben som sin lycka över att Ibrahimovic nu spelar där. Dagen efter att förbundets generalsekreterare fyllt 50 år bjöd Zlatan honom på en unik upplevelse inne på Manchester Uniteds arena Old Trafford vid Premier League-mötet med Stoke den 2 oktober.

Sjöstrand fick sitta i Zlatans egen loge inne i arenan. Bilder från generalsekreterarens Instagram visar också hur han blev bjuden på sång och tårta samt fick en Manchester United-tröja signerad av hela laget med en personlig gratulation från Zlatan själv.

Knappast olagligt men ändå problematiskt, säger Peter Utterström.

– Det finns ett tingsrättsavgörande mot Ilmar Reepalu som var Malmös starke man, jag vill minnas att han fick i födelsedagspresent att åka till kompisens afrikanska lodge med resan betald och allt. Det höll inte mutmässigt i svensk domstol och det är en referens. Så enligt svensk domstol är det uppenbarligen inte förbjudet att bjuda någon på någon ganska extravagant övning med anledning av en födelsedag. Så med den referensen och med vad jag förstår av omständigheterna tror jag att det är rätt svårt att få en åklagare att ta upp den här frågan, säger Utterström och fortsätter:

– Personligen tycker jag att svensk mutlagstiftning och tillämpning är väl svag. Jag jobbar nästan hundra procent med den amerikanska mutlagstiftningen – Foreign Corrupt Practices Act, FCPA – och där kostar det lite mer. Så om en amerikansk företagsklient till mig med ett svensk dotterbolag hade berättat en snarlik historia så skulle jag säga ”nej, gör inte det där”. Det hade jag förmodligen sagt till ett svenskt också men i amerikansk kontext är det en större risk, säger Utterström.

Har det någon betydelse för den här frågan om Zlatan är aktieägare i Vitamin Well eller ”bara” har vinstintresse?

– Han må göra sina affärer som han finner lämpligt så länge de inte är olagliga och att de sen håller det hemligt är också okej eftersom det är två privata verksamheter. Men eftersom han är så kopplad till Vitamin Well kan det bli ”etiskt ansträngande” för SvFF i fall som det du redogjort för. Men sannolikt svårt att driva med svensk mutlagstiftning som utgångspunkt. Särskilt om det som nu är kopplat ihop med en födelsedagsaktivitet.

Ser du att SvFF har något ansvar i att reda ut Zlatans koppling till Vitamin Well innan de skriver den här typen av avtal och samtidigt medverkar på den här typen av aktiviteter?

– Om de gör bedömningen att man ska ha en sportdryck till spelarna och sedan väljer Zlatans sportdryck må det vara hänt. Utgångspunkten bör dock vara att den handlas upp baserat på kvalitet och pris. Har man en skyldighet att undersöka bakomliggande förhållanden? Självfallet måste man ha både interna policies och rutiner som säkerställer att allt agerande av SvFF och dess anställda inte riskerar att hamna i intressekonflikter eller i etiska problem.

Någon undersökning i Zlatans och Vitamin Wells ägarförhållanden har förbundet, enligt Sjöstrand, alltså inte gjort. Jag frågar Håkan Sjöstrand:

Har ni på något sätt diskuterat, med tanke på hans starka koppling till förbundet, att det kan bli en annorlunda sits när ni skriver avtal med ett sådant företag där han då eventuellt skulle kunna ha haft ägarintresse?

– Vi tycker det är fantastiskt bra om han eller om andra av våra fotbollsikoner vill vara med och investera i svensk fotboll. Men det här är ett beslut som Vitamin Well har fattat då det är ett samarbete mellan oss och dem, säger Sjöstrand.

Ser du att det påverkar er relation till Vitamin Well på något sätt?

– Nej, vi har ett jättebra samarbete som vi ingått sedan tidigare och som med alla våra samarbeten försöker vi hela tiden utveckla dem och hitta nya möjligheter.

Påverkas det här samarbetet på något sätt av din personliga relation med Zlatan?

– Nej, det här är ett avtal som bygger på kommersiella grunder. Det är bra för Vitamin Well, det är bra för Svenska fotbollförbundet och det är bra för svensk fotboll.

 

Håkan Sjöstrand ser inte heller, till skillnad från Utterström, någon problematik i födelsedagsaktiviterna i Manchester i oktober förra året.

– Jag såg matchen från hans säsongsloge. Sedan är jag supporter av Manchester United så det är en sådan sak i sig och jag hoppas kunna se dem ytterligare denna säsong. Och min matchtröja fick jag signerad i 50-årspresent. Och självklart träffar jag både spelare och deras familjer på olika sätt och i olika sammanhang som till exempel matcher. Jag försöker hålla en bra dialog och kontakt med spelarna vilket är en viktigt del i mitt jobb och i det här fallet Zlatan.

Peter Utterström beskriver det här som etiskt problematiskt. Hur ser du på det?

– Jag vet inte hur han tolkar det. Jag ser inte något problem. Jag förstår inte heller vad det etiska problemet skulle vara? Det får i så fall stå för honom. Jag tycker nästan att frågan och påståendena som görs i detta fall får ett löjets skimmer över sig. Det är ungefär som om att jag inte kan umgås med företrädare för någon annan av våra partners. Då innebär det väl att jag inte heller skulle kunna uppvakta en vän som är ICA-handlare eller jobbar på Svenska Spel. Jag menar, jag har jobbat på både Svenska Spel och Ica, som också är partners till oss och jag har ju många vänner som jobbar där.

Är det vanligt att du tar emot gåvor från dem?

– Nej jag får inga gåvor av dem men jag umgås privat med mina vänner som kan jobba på både Ica och Svenska Spel. Exempelvis om någon av mina vänner fyller år så kan jag bli bjuden på deras kalas och få äta både mat och tårta.

När träningen är slut på Friends Arena bryter Viktor Claesson av plastlocket till en sportdrycksflaska med tänderna. De andra spelarna nöjer sig med vatten. Några dagar senare kommer Sverige besegra Vitryssland med 4-0 inne i arenan som enligt Ibrahimovic själv ”borde byta namn till Zlatan med tanke på allt jag dragit in”. Snart står han staty utanför.

Det är också uppenbart att svensk fotbolls störste fortfarande är närvarande i varenda kubikmeter luft här inne oavsett hur hårt Friends Arenas bengalfläktar fortsätter jobbar. Vi journalister frågar om honom, spelarna talar om honom och allt laget gör kommer jämföras med det han gjorde. Därför är det kanske bara naturligt att även vattnet bär hans namn.

Men frågan är hur Svenska fotbollförbundet agerar om det är Zlatan själv som ringer nästa gång och vill ha sitt A-Z på matchtröjorna? Hur väger förbundet då det ekonomiska värdet i direkta pengar mot betydelsen av att hålla relationen till Zlatan levande? Såväl den kommersiellt drivna som den privata.

Det här var inte modigt, Janne

av Patrik Brenning

Tio byten till en träningsmatch mot Portugal.

Frågan är vad det är Janne Andersson egentligen vill testa?

Janne Andersson motiverade själv de tio förändringarna i startelvan med att han själv måste ”våga och ta för sig” när han kräver detsamma av spelarna. Men jag vet inte om det här var speciellt modigt.

Oavsett hur det går är det ju bara att peka på startelvan.

Man kan också fundera kring den andra motiveringen Andersson hade till valet att spela ett b-lag mot den regerande Europamästaren (som dock också lär vara reservbetonat): Att det är jämnt på flera positioner och att de som står bakom förtjänar en chans att visa upp sig. Jag är dock frågande till hur rättvis den här chansen egentligen blir.

För vilken möjlighet får spelare som till exempel Viktor Claesson, Jakob Johansson och Sam Larsson att visa att de hör hemma i en svensk startelva när de inte får testa sig tillsammans med de lagkamrater de sedan förväntas spela med?

Nej, jag hade helst sett tre eller eventuellt fyra byten i startelvan, som mest, för att verkligen ge spelarna som står och knackar på dörren till startelvan en vettig chans att visa att de kan slå in den. Nu känns det som det här mest blir en innehållslös uppvisningsmatch där ingen lär bli speciellt klokare på någonting efteråt.

Förutom Emil Krafth möjligen som blir mannen som ska stoppa Cristiano Ronaldo. Ronaldo som knappast lär ha svårt att hitta motivation när han nu för första gången får spela med landslaget hemma på Madeira.

Offer för vidrigt bolag och våra enkla skratt

av Patrik Brenning
shaw

Wayne Shaw var en 45-årig fotbollsälskare som gjorde allt för sitt kära Sutton United. Förutom att fylla platsen som något av en symboliskt reservmålvakt var Shaw en eldsjäl i division 5-laget från södra London.

Han städade arenan, skötte om konstgräsplanen och assisterade tränaren. Tre av sju nätter sov han till och med på en soffa inne på klubbens kansli eftersom han inte hann med att göra den långa resan hem till sydkusten mellan arbetspassen.
– Jag måste stänga av strålkastarna varje kväll klockan tio så jag sover här på soffan måndagar, tisdagar och onsdagar, berättade 45-åringen i veckan för engelska The Mirror.

Allt det här var innan måndagen. Kvällen som var tänkt att uppfylla alla fotbollsälskares innersta dröm och svepa idrotten tillbaka till dess glansdagar. Till tiden då ära betydde mer än pengar och världens mest berömda fotbollsspelare inte var länge bort än en armlängds avstånd från din vanliga sittplats på den lokala idrottsplatsen.

Sutton United hade lottats mot mäktiga Arsenal och alla tidningar skrev om fotbollssagan där Arsenals fotbollsmiljonärer skulle ställas mot amatörerna i lilla Sutton. Inför matchen blev också just Wayne Shaw en perfekt illustration på exakt hur stor skillnaden var mellan klubbarna.

På ena sidan stod de likt i marmor perfekt skulpterat tränade kropparna hos fullblodsproffsen i Arsenal hämtade från alla världens hörn och på andra sidan 127 kilo tunge Wayne Shaw.
– Vi spelade faktiskt tillsammans när vi var 14 eller 15 år. Man kan säga att vi båda följde våra drömmar. Jag till Premier League och han till korvståndet, skämtade engelske fotbollslegendaren Alan Shearer inför matchen. Och alla skrattade.

shaw3

Shearer delade omklädningsrum med Shaw under ungdomsåren i Southampton när målvakten var en tidigt fysiskt utvecklad och väldigt lovande anfallsspelare. Men samtidigt som Shearer förvandlades till en av Englands mest firade målgörare genom tiderna föll Shaw genom divisionerna tills bara en hygglig, och så småningom kraftigt överviktig, målvakt återstod.

Men inför stormatchen, när den samlade pressen och de mäktigaste tv-kanalerna kom på besök och för en kväll förvandlade Gander Green Lane till mittpunkten av fotbollsuniversum (nåja), skrev plötsligt alla om Wayne Shaw. Han var gäst hos jätteshowen med Piers Morgan och alla skrattade. Han klistrades in på tv-spelsomslag till Fifa 17 och alla skrattade. Han fick lansera sin egen chilisås och alla skrattade.

Plötsligt stod Wayne Shaw i det rampljus hans vän Alan Shearer så länge haft ensamrätt på och det var uppenbart att 45-åringen blev berusad av uppmärksamheten. Så kraftigt att inte ens ett erbjudande om ett utvik i ett brittiskt magasin avfärdades omedelbart.

Här såg också The Suns spelbolagsnissar en gigantisk möjlighet att profetera på den breda fotbollspublikens förkärlek till antihjältar, uppstickare och fotbollssagor. De köpte tillfälligt upp såväl reklamplatsen på Sutton Uniteds tröjor som reklamplatserna runt arenan. Men de nöjde sig inte där.

Även Sun Bets hade självklart förstått att Wayne Shaw, även fast han inte skulle spela en enda minut, var hela kvällens stora hjälte och presenterade därför ett skämtsamt odds: Åtta gånger pengarna om tjockisen äter en paj under matchen.

Det är fortfarande inte känt om Wayne Shaw själv fick betalt för att äta pajen eller om han faktiskt bara gjorde det som ett skämt. Men oavsett blev konsekvenserna förödande.

shaw2

För efter att 45-åringen glufsat i sig den där pajbiten på bästa sändningstid startade det engelska fotbollsförbundet en utredning om spelfusk. Det ansågs misstänkt att Shaw själv kunde ha varit med på PR-stuntet och därmed riggat spelet. För oavsett hur det ligger till gör skrivna regler ingen skillnad på skämt och ont uppsåt och när FA-cupen kommer på besök med hela sitt maskineri har regelboken alltid en plats på främre raden.

På tisdagskvällen kom beskedet från Sutton United. Ämnesraden på hemsidan lyder bara kort ”Wayne Shaw – 21 februari 2017”

Wayne Shaw har sagt upp sig från sin roll inom Sutton United till följd av händelserna under gårdagskvällen och publiciteten som följde. Han har sagt att han ”helt och fullt förstår klubbens position”. Vi är självklart besvikna över att Waynes tid i klubben skulle sluta på det här sättet och vill tacka honom för hans bidrag till klubben och önska honom lycka till i framtiden.

Wayne Shaw, 45 år, grät när han tillsammans med klubben formulerade de orden.

Det skulle vara en saga för Sutton United att få möta mäktiga Arsenal på hemmaplan i FA-cupen. Den mytomspunna turneringen som påstås vara världens äldsta fotbollstävling men som sedan flera år är hotad av Premier Leagues och Champions Leagues gigantiska prispengar. Den enda cupen i England där David fortfarande kan få möta sina krafter med Goliat. Men det blev ingen saga.

När Arsenal hade lämnat Gander Green Lane stod Sutton United kvar med ett nedskräpat omklädningsrum och en tom soffa.

Wayne Shaw reser i kväll ensam hem till sydkusten som en utskrattad nolla med varken jobb eller klubben i sitt hjärta kvar. Utan det sociala sammanhang som skänkt honom så mycket och den spelargrupp som blivit hans vänner.

Han offrades i Sun Bets vidrigt cyniska sätt att profetera på allmänhetens fascination för en tjock fotbollsmålvakt. Vad de fick tillbaka? Enligt brittisk press placerades 2000 spel på att Shaw skulle äta pajen. Man kan verkligen undra om det var värt det.

Det är fortfarande ingen som vet om Wayne Shaw fick några pengar själv. Det spelar ingen roll längre – han har redan fått sitt straff innan eventuell dom – men jag hoppas innerligt att han i alla fall tjänade en hacka på det. För annars återstår egentligen bara en FA-cup som på måndagen rånades på sitt allra heligaste av ett vidrigt spelbolag som borde skämmas.

Det och skammen över våra enkla skratt åt en överviktig fotbollsmålvakt.

Skidskyttet har blivit Sveriges största sekt

av Patrik Brenning

Det finns en märklig religiös sekt i Sverige. Närmast koordinerat kokar de kaffet varje helg, tinar de från julen överblivna saffransbullarna och plockar fram mandelkubben från skafferiets allra innersta gömmor.

För ett par vintrar sedan var F21 i Norrbotten halvvägs upp i luften med sina bombplan sedan de misstagit sektens samlade rop om ”FULLT HUS!” för flyglarmet och varje helg töms halva den svenska elreserven när ivriga entusiaster ska mäta egna stav till stav-tider. De är så många att Gotland snart kommer tvingas bygga vallar för att skydda Visby från svallvågorna som uppstår när Sveriges samlade landmassa gungar till i samma ögonblick som de tillsammans dunsar ner i sina tv-soffor.

Det är svårt att säga exakt när rörelsen grundades men redan 2000 varnades det för att rekrytering gick rekordsnabbt och 2009 kunde vi definitivt konstatera att genomslaget var ett faktum.

Skidskyttet hade då blivit den mest populära återkommande tv-sporten i Sverige.

Visst, fotbollslandslaget hade sin miljonpublik på de få landskamperna som spelades, klubblagsidrotten på många sätt en starkare ställning hos de yngre tittarna och OS visar alltid fina siffror men skidskyttet hade det helg efter helg. Miljon efter miljon. Så höga siffror att de på toppen till och med passerade längdskidåkningen.

Starten var Magdalena Forsbergs framgångar i slutet på 90-talet – en framgångsera som sedan fortsatte med Anna Carin Zidek, Helena Ekholm, Björn Ferry och Carl-Johan Bergman – men trots att framgångarna sedan flera år uteblivit har miljonpubliken fortsatt att fascineras av de kvarvarande misslyckade skidåkarna från Ryssland, Tyskland och Norge som hittat en pensionsförsäkring i den så suspekta sporten.

Svenska skidskytteförbundets generalsekreterare Ingemar Arwidson säger att tittarsiffrorna låg på 400 000 tittare när de nådde botten för några år sedan. Nu är de, trots avsaknaden av ett ordentligt svenskt uppsving, tillbaka runt miljonen. Det är egentligen helt sjukt.

Ännu märkligare är det när vi betänker vilken försvinnande liten sport skidskytte är. I RF:s statistik stod 2014 endast 2355 personer listade som medlemmar i en skidskytteförening (föräldrar och andra funktionärer inräknat). Det är 111 elva fler än som samma år var engagerade i svensk casting och 255 färre än de som sysslade med organiserad frisbee.

Ingemar Arwidson förklarar delvis siffrorna med att skidskytteföreningarna missförstod det nya anmälningssystemet som infördes 2013 (då sporten tappade från 9254 till 1599 medlemmar) men oavsett så medger även Arwidson att antalet aktiva skidskyttar i Sverige är försvinnande få.

– Det första jag identifierade när jag blev generalsekreterare 2010 var att vi trots oerhörda framgångar under 15 år inte hade blivit en enda skidskytt eller förening mer. Vi var bara 500 när vi 2011 satte upp målsättningen att bli dubbelt så många till 2014. Nu är vi 1300 och målsättningen är att bli 2000 till 2019.

Anledningen till det låga antalet aktiva skidskyttar har inte varit ett bristande intresse utan dyra anläggningar. Det är något förbundet nu hittat en lösning på genom att låta ungdomar tävla i luftgevärsskidskytte på tio meter korta skjutbanor utan tillståndskrav och redan nu anar skidskytteförbundet också effekten i landslaget.

– Jag skulle påstå att Hanna Öberg, Anna Magnusson och Jesper Nelin är början på den vågen. Definitivt.

Det här ger det redan starka skidskyttet den där tredje och för alla andra sporter avgörande ingrediensen för att snärja nytt folk till sin idrottssekt.

Jag talar om treenigheten som är den svenska idrottssjälen.

1. Svenska framgångar

Vann Sverige VM-guld?! I bowling med trestegsprotes? Hissa flaggan älskling!

2. OS

Skulle varpa komma med på OS-programmet skulle svenskarna skråla framför tv-apparaterna som om det var en VM-final i fotboll och inom fyra år ha belönat halva Gotland med Konungens medalj i högblått band.

3. SVT

”Var fan är fjärrrkontrollen”, frågar vi oss men ser sedan André Pops bekanta biceps tona upp sig i tv-rutan. Sen nöjer vi oss med vilken idrott SVT än skedmatar oss med i den genomtrygga Vinterstudion där Pops gungar oss som små spädbarn i den statliga kanalens trygga famn.

Jag skulle kunna sätta mina samlade besparingar på att precis vilken idrott som helst hade kunnat nå miljonpublik minst vart fjärde år om samtliga av de tre ovanstående förutsättningar blev uppfyllda. Skulle Internationella olympiska kommittén till exempel få för sig att innebandy är framtiden skulle Kim Nilsson (ni får googla här) sitta i Skavlan inom ett par veckor.

Men grejen är den att skidskyttet lyckas locka miljoner trots att bara två av tre förutsättningar är uppfyllda. Det är något unikt och anledningen är att skidskyttet för första gången lyckats plocka in en fjärde dimension till treenigheten.

Vi kan kalla den Kaffeaspekten.

Det är generalsekreterare Ingemar Arwidson som själv tar upp den.

– Skidskyttet är inte bara som en straffspark i fotboll där du vet att det är ett slag utan det är fem kulor som alla måste sitta. Det ger en utdragen spänning. Sedan hinner du också hämta andan och dricka din kopp kaffe innan det är dags för nästa spänningsmoment igen. Jag är helt övertygad om att populariteten har med det att göra.

Tron på treenigheten bröts i samma stund som skidskyttet hittade en fjärde helig graal. Med en helt ny utövarbas och nya generationer som för första gången fostrats som skidskyttar och inte är omskolade skidåkare ser framtiden nu närmast skrämmande stark ut.

För vad kan egentligen konkurrera med något så svenskt som den ultimata kaffesporten?

SVT:s oförklarliga groda inför Mästarnas mästare

av Patrik Brenning

Den 5 mars drar Mästarnas mästare igång och år har SVT gjort en avgörande förändring i programmet. Nej, jag talar inte om att upplägget för nattduellen korrigerats. Inte heller om att de gett plats åt en ”idrottare” vars främsta merit är att han lyckats manövrera en elektronisk maskin lite bättre än sina tonåriga kollegor och därmed kommer reta gallfeber på 80 procent av alla tittare bara genom sin blotta närvaro.

Nej, det speciella i år är att SVT bjudit in en idrottspersonlighet helt utan idrottsliga meriter till programmet.

Hon gjorde visserligen landslagsdebut den 30 oktober men annars är hennes främsta framgång att hon debuterade i division 3 som 14-åring, gick upp i allsvenskan 1997, skrev på för Malmö FF 2000 och har gjort ett proffsår i USA. Allt det här går att läsa, och uteslutande det, i SVT:s egen presentation av deltagarna som delades ut i samband med tisdagens pressträff när media bjöds in för att träffa mästarna inför premiären.

Man kan mot bakgrund av den informationen verkligen fråga sig hur Therese Sjögran kom med i Mästarnas mästare? Hon är ju uppenbarligen aldrig vunnit något som gör att hon kan kalla sig mästare och därigenom göra anspråk på en plats i programmet.

br8_wlfi

Nu råkar saken vara den att Therese Sjögran har gjort så mycket mer. Hon har spelat tre OS, fyra VM, fyra EM, vunnit VM- och EM-silver, EM-brons, tagit fyra SM-titlar, gjort 21 landslagsmål, två gånger utsetts till svensk damfotbolls bästa spelare, fått Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band, blivit en ikon för svensk damfotboll och är i dag sportchef för SM-tvåan FC Rosengård. Och då har vi ändå bara skrapat på ytan.

Therese Sjögran är dessutom den fotbollsspelare som gjort allra flest landskamper för Sverige. 214 stycken. Det är en liten detalj som SVT visserligen lyckats få med i presentationen på sin hemsida men sen valde att klippa bort från utskicket till journalisterna som delades ut i samband med tisdagens pressträff. Men det kanske helt enkelt inte fick plats.

Det fick dock plats i presentationen av den andre fotbollsspelaren som ska medverka i årets upplaga av programmet. Där står det klart och tydligt att Anders Svensson är den manliga spelare som spelat flest landskamper – 148 stycken. I Svenssons presentationen får vi också lära oss att han tillhört Elfsborg samt Southampton, spelade i svenska landslaget 1999-2013, blev svensk mästare med Elfsborg 2006 samt 2012 och deltog i VM 2002 samt 2006 och i EM 2004, 2008 och 2012.

Det framgår dock inte vilken division Svensson spelade i under tiden i Guldhedens IK och Hestrafors IF eller att han 1996 var med och spelade upp Elfsborg i allsvenskan. Det ansågs kanske vara detaljer som inte platsade i konkurrens med alla SM-titlar.

En korrekt avvägning tycker jag – så man undrar varför samma urval inte skedde i Therese Sjögrans fall?

Mest troligt beror det här på okunskap och en så slapp research att den ansvarige omedelbart borde bli minst utrikesminister i Donald Trumps nya amerikanska regering. Men även om det går att skämta om det här så är det samtidigt lika tröttsamt som allvarligt och att det sker i en möjlig jämförelse mellan Anders Svensson och Therese Sjögran får mig bara att häpna.

Det går numera inte att genomföra en svensk fotbollsgala utan att påminnas om fotbollsförbundets oförsvarliga klavertramp när Svenssons insatser för fotbollen ansågs motivera en bil och Sjögrans knappt en hyllning. En groda som skapade en spricka rakt igenom den svenska fotbollsfamiljen med den största herrstjärnan Zlatan Ibrahimovic på ena sida och det samlade damlandslaget på den andra.

En strid SvFF fortfarande inte återhämtat sig helt ifrån.

Att även SVT nu nedvärderar Sjögrans insatser för svensk idrott – i ett sammanhang där det dessutom återigen hamnar i direkt jämförelse med Anders Svenssons – är häpnadsväckande. Att den här presentationen fått ligga kvar okorrigerad på SVT:s hemsida i fem månader sedan den första publiceringen den 3 augusti 2016 får mig också att undra om SVT helt enkelt inte vet vem Therese Sjögran är.

Men om så är fallet borde de kanske ha struntat i att bjuda in henne till Mästarnas mästare från första början. För de har ju uppenbarligen inte lyckats hitta en enda mästartitel i sin research av en av svensk fotbolls mest betydelsefulla spelare genom tiderna som borde motivera en inbjudan till programmet.

Tog upp tjuren på scenen av högg huvudet av den

av Patrik Brenning

Det hände något häpnadsväckande i går.

Nej, det var inte att Peder Fredricson vann Jerringpriset.

Det var att en av världens mest klassiska fotbollsklubbar ritade om hela sin framtoning.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-17-kl-09-00-03Är det värt att reagera på att en fotbollsklubb byter klubbmärke? Det är ju faktiskt en relativt frekvent företeelse och historien visar att vi snabbt både accepterar och glömmer. Men det Juventus gjorde på måndagskvällen är något annat.

Sedan 1905 har klubbens emblem varit mer eller mindre detsamma. Kronan och tjuren från Turins stadsvapen har varit ständigt närvarande även om tjuren en period fick ge plats för en zebra – en zebra som 1979-1990 var så het att den ensam utgjorde loggan. Men annars har den randiga bakgrunden varit bestående i 112 år. Tills nu.

Kunde alla ha räknat ut

För på en stjärnspäckad gala på måndagskvällen (nej, inte den i Globen) offentliggjorde Juventus sin nya grafiska profil. Vi kan väl beskriva det som att ägarfamiljen Agnelli släpade upp den gamla tjuren på podiet och högg huvudet av den med den giljotinliknande logotyp som nu ska pryda Italiens stoltaste fotbollslag.

Sedan dröjde det bara minuter innan häcklandet var igång. Att den konservativa fotbollspubliken skulle reagera med tvekan var väntat och loggan har redan jämförts med allt från ett skedande par till svenske tennisstjärnan Robin Söderlings logotyp och Pong-skaparen Atari. Det kunde vem som helst som är något sånär familjär med fotbollsvärlden räkna ut.

logos

Men samtidigt som fansen värnar om historien blickar klubbarna framåt, och det måste ändå beskrivas som deras jobb. De som funderar kanska allra intensivast på sin framtid är också Juventus.

Italiensk fotboll är konservativ men Juventus har insett att det inte är vägen till fortsatt framgång. Så när Milan tillsynes väntat på att gamla traditioner och värden återigen ska bära frukt har Juventus utmanat de italienska fotbollsramarna. De var först med en arena värd att tala om vilket gav grunden till den inhemska dominans som följt de senaste åren. Nu är de först i Europa att rita om sitt klubbmärke efter den moderna idrottstidens regler. Regler som dikteras av USA.

För hur mycket vi än skämtar om skedande par och tennisbollar så är det ett annat emblem som jag tror varit den stora inspirationskällan till Juventus nya klubbmärke. Jag talar om New York Yankees.

Ingen stor offergåva

Baseballklubbens tidlösa emblem infördes visserligen redan 1909 (och ansågs även den omodern när klubben 1947 gav den sällskap av ett till) men måste ändå beskrivas som det mest lyckade av idrottsvärldens alla logotyper. Med hjälp av tunga kulturpersonligheter förvandlade Yankees framförallt sina kepsar till något mer än bara sportmerchandise och klubbmärket ses nu på huvuden över hela världen (utan att ens hälften har en aning om att det är en baseballklubb i USA de uttrycker sympati för).

Det har gett Yankees en enorm bonusinkomst och det är mer stor säkerhet något liknande Juventus också har ögonen på. En logga som både kan attrahera fotbollsälskarna men även den ofrälsta publiken som helt enkelt fastnar för ”en snygg logga” inne i klädbutiken.

Om det fungerar kan ni lita på att Arsenal, Manchester United, Real Madrid och Barcelona snart kommer följa efter (att Juventus är först den här gången beror bara på att de just nu är mer desperata). För idrottsklubbarna är inte längre bara idrottslag. De är klädförsäljare, politiker, restauratörer, driver konferensanläggningar och agerar festarrangörer. Bland annat.

Att fotbollen jagar pengar är ingen nyhet och med det som bakgrund är det svårt att kritisera Juventus val. Om pengarna från de nya Juventus-kepsarna köper en skyttekung som ordnar en Champions League-titel tror jag även fansen snabbt förlåter.

Titlar är målet och pengar har blivit den snabbaste vägen dit. Då är en 112 år gammal tjur ingen speciellt stor offergåva.

Det är synd om de dopade idrottarna

av Patrik Brenning

Om du ska se på sport i helgen bör du vara beredd på att tävlingarna inte är helt rena.

Det är inte osannolikt att någon av idrottarna som passerar dina ögon fuskar eller har fuskat med dopning.

Du har all rätt att hata dem – men jag tror att det mest mänskliga ändå är att känna med dem.

 

Det fanns en tid när idrott handlade om att testa sina gränser. När de aktiva tävlade för att helt enkelt se hur fort en mänsklig kropp kunde färdas på två skidor uppför en mördarbacke, hur långt ett par fötter kunde ta dig över en grusgrop och eller hur de tillsammans skulle komma fram till det mest effektiva sättet att transportera en läderboll förbi elva motståndare.

För många idrottare har det inte förändrats. Vi hör återkommande skidåkare, friidrottare och fotbollsspelare tala om just det. Tävlingen mot dem själva – snarare än mot konkurenterna – och aldrig om prischeckarna. Stina Nilsson, den svenska som tjänade mest av skidåkarna förra året, vittnade till exempel i Expressen i dagarna om hur hon bara unnat sig en kaffemaskin som ”extra kydda i livet” för pengarna.

Hade alla inom idrotten tänkt likadant är jag säker på att dopningen inte hade existerat. För då hade ju själva poängen med idrottandet, att spränga dina egna gränser, diskvalificerats om du fuskat. Du hade bara lurat dig själv.

Idrottens stora problem är inte något moraliskt förfall bland utövarna. Det är de andra intressena som blandat sig i.

OS i Sotji 2014 handlade för Ryssland som nation inte om att ge Jevgenij Plusjenko chansen att visa hur vackert konståkning kan vara, få Vic Wild att inspirera ryska ungdomar att börja med snowboard eller låta Aleksandr Legkov testa de mänskliga gränserna i uthållighet. Det handlade om att stärka ryssarnas självkänsla och samtidigt visa världen vilken makt Ryssland och ledaren Vladimir Putin har.

Du kan testa kärnvapen i världshav, flyga över gränszoner eller skicka in ubåtar i fientliga vatten. Eller så vinner du medaljligan i OS. Motiven kan faktiskt vara ungefär desamma.

Nu avslöjas att 1000 ryska idrottare åren 2011-2015 dopats eller dragit fördel av dopning i en gigantiskt statsfinansierad skandal. Fördömande avlöser varandra över världen men jag kan inte låta bli att inte bara tycka synd om idrotten och de ryska idrottarnas konkurrenter. Jag tycker också väldigt synd om de ryska idrottarna. För de är också offer.

För vilken möjlighet har du som enskild rysk idrottare att säga nej till dopning när hela den statsfinansierade apparaten uppmuntrar (eller kräver) det av dig? Skulle du själv ha den moraliska styrkan att ge upp på din karriär och ditt levebröd och indirekt även svika din nations förväntningar när dessutom alla dina träningskamrater fuskar?

Då har jag inte ens gått in på det faktum att idrottarna riskerar både liv och hälsa genom att låta giriga propagandatörstare stoppa dem fulla med olika preparat. Det är bara påminna sig om Andreas Kriegers tragiska historia – den östtyska kvinnliga kulstöterskan som efter systematisk dopning från 16 års ålder till sist förvandlades till en man.

De aktiva är både hjältar och offer i idrottsvärlden. De är de som tar alla risker både hälso- och karriärmässigt och skulle de mot förmodan bli påkomna står de också själva med hela skulden. För hur ofta straffas ledarna? Hur ofta når anklagelserna upp på politiskt nivå? I de flesta fall är det enbart utövaren som stängs av och ensam får stå med hundhuvudet. Sedan sorteras de tyst bort när nästa steroidpumpade ungdom tar över platsen. Och det gäller knappast bara Ryssland heller.

Nu är fokus på ryssarna men det vore enormt naivt att tro att det slutar där. För med tanke på hur mycket som finns att vinna på sportsliga framgångar i dag lär dopningsskuggan täcka långt fler nationer och idrotter.

Ta den anmärkningsvärt förskonade fotbollen där spelarna tjänar hundratals miljoner, agenterna lika mycket och klubbarna är så giriga att de likt Manchester United skriver sponsoravtal som kräver att truppen bär en speciell typ av flygkudde med sig på alla resor. När den störste stjärnan dessutom döms till fängelse för skattefusk kan man fråga sig varför dopning inte skulle förekomma när den moraliska kompassen uppenbarligen redan är så missriktad på andra plan i deras professionella liv.

Det kan fortfarande finnas idrottare som motiveras av att testa sina egna gränser. De som fortfarande tävlar för den stora passionen. Men lyckas de kommer i många fall också en press att tjäna pengar eller vinna segrar för andra på köpet.

Det innebär helt andra krav och det är lätt att förstå att du under den pressen frestas eller tvingas att ta genvägar även om det inte är för din egen skull. Med de pengar och den politiska makt som kommer med idrottsliga segrar i dag krävs det en stor moralisk styrka för en enskild idrottare, kanske inte ens 20 år fyllda, att stå emot en genväg som kan innebära en ekonomiskt lottovinst för alla som hjälpt dig fram genom karriären. För dina tränare, för dina rådgivare, för din klubb, för dina föräldrar, för dina barn och för ditt land. Med de parametrarna kan det nästan tyckas själviskt att avstå.

Det är en orimlig press på en människa och som jag ser det är det inte heller idrottarna som är de största bovarna. Det är läkarna, ledarna, politikerna och alla andra som måste ha hjälpt till om någon lyckas med dopning i dag.

Står det en hel nation bakom och inte bara uppmuntrar utan kräver av en enskild idrottare att ta genvägen krävs det att den persongen är en äkta hjälte om han eller hon ska stå emot. Men det är i så fall också en hjälte som med största sannolikhet kommer förbli osjungen.

En moralisk segrare, visst, men trots allt en förlorare. I alla fall när idrotten som i dag till så stor del bara handlar om pengar och politik.

När ”George Weah” blåste Gothia Cup

av Patrik Brenning

Det har varit otroligt kul att läsa all positiv respons på dokumentet om Sveriges egen Ali Dia – ”George Weahs kusin” Sylla som dök upp på Bruksmässen i Degerfors och var ett Sportnytt-avslöjande ifrån att debutera i allsvenskan.

Nästan lika roligt har det varit att gå igenom de tips som kommit in om andra George Weah-bedragare. Den kanske mest underhållande: En härlig anekdot från Gothia Cup 1997.

Anders Bengtsson på Offside har varit vänlig nog att maila mig artikeln från Offside nummer fyra 2007 om Stig Johansson som bjöd in tio tonåringar med proffsdrömmar från Liberia – två av dem Dulee Johnson och Jimmy Dixon – att bo i hans villa i Floda.

För märkligt nog började de spelarnas osannolika livsresa över Fotbollseuropa med just ett samtal från ”George Weah”.

”Vid samma tid fick Gothia Cup-generalen Dennis Andersson ett telefonsamtal till sitt kontor på Hisingen. Han lyfte på luren:

– Hello, this is George Weah.

Dennis Andersson ställde sig nästan i givakt.

Weah berättade att Liberia hade ett duktigt lag med tolvåringar som ville åka till Gothia. Liberias fotbollsförbund hade inte råd att betala för dem, men Weah erbjöd sig att komma och göra PR för turneringen om göteborgarna betalade resa, boende och mat för laget.

Att få George Weah till turneringen skulle innebära ovärderlig PR. Dennis skickade biljetter och planerade en massa arrangemang för världsstjärnan. Han fixade en vip-ingång på Landvetter för att kunna hålla en presskonferens direkt när Weah landade. Den sista veckan före turneringen ringde Dennis dagligen till Weah. Världsstjärnan mellanlandade i Paris, och Dennis talade med honom när han var på Charles de Gaulle-flygplatsen. Han var precis på väg att sätta sig i planet.

– Jag har biljetten i handen, sa Weah. Plats 2A. Vi ses snart.

Dennis åkte ut till Landvetter och såg passagerarna gå av planet från Paris. En massa fransmän, men ingen Weah. Han sprang fram till flygvärdinnorna och skrek:

– Var är den store svarte killen på plats 2A?

Någon sån hade de inte sett. Mannen Dennis pratat med var inte George Weah.

Pojklaget dök däremot upp som utlovat.”

Ett speciellt tack är också på sin plats till Larsåke Grahn Wåhlén som var den som först berättade för mig om sina minnen av en George Weah-kusin i Degerfors i mitten på 1990-talet och Anton Thorsson som tipsade om Gothia-historien från Offside.

Jag litar inte på Zlatan längre

av Patrik Brenning

Zlatan ler brett in i kameran när han berättar om hur viktiga hans unga supportrar är för honom. Han sitter i vad som ser ut som en gammal industribyggnad i Manchester med klarröda tegelväggar som kuliss till den tillfälligt uppställda intervjuzonen. Det är Svenska Dagbladet Junior som fått en intervjutid med stjärnan men de är inte ensamma i lokalen. På samma plats intervjuas sedan Zlatan också av en annan svensk tv-kanal, SVT. Men inte av någon av redaktionens sportreportrar.

Istället är det Lilla Aktuellt som är på plats. Det är alltså bara SvD Junior och Lilla Aktuellt som fått ett sällsynt ja på sina intervjuförfrågningar till fotbollsstjärnan. I SVT:s inslag är Zlatan också tydlig med att det är just de unga fansen som är de kanske är allra viktigast för honom i hans fotbollskarriär.

– Man får rysningar i kroppen. För mig är barn viktiga, jag har sagt det hela tiden att varje gång jag kommer ut på planen och spelar är mycket av det man ger tillbaka till kidsen. De är framtiden. De är de som hejar på mig, som vill vara som mig och ser upp till mig. De följer mig helt enkelt. För mig betyder de allt. Allt.

Det framstår för mig först som en givmild handling av Zlatan Ibrahimovic att bjuda på några timmar av sin dyrbara tid för att tala till sina trogna unga svenska fans och båda medierna skryter också vitt och brett om det exklusiva materialet (precis som vi på Sportbladet också hade gjort). Men det är inte bara för fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic som barnen är viktiga. Detsamma gäller för affärsmannen Zlatan Ibrahimovic.

Den 28 november publicerar SvD Junior sin stora intervju med Zlatan. Den 7 december ska Lilla Aktuellt sända sin. Mitt emellan, den 2 december, publicerar Zlatan en egen film på sin Facebook-sida. Det är en lansering av hans nya klädkollektion riktad till barn.

För Zlatan Ibrahimovic är intervjuerna med Svenska Dagbladet och SVT förpackade reklamkampanjer för honom själv och hans kläder. Zlatan gör också båda intervjuerna klädd i sin egen kollektion. Det är självklart smart av Ibrahimovic och det är lika självklart att 35-åringen ska ha samma rätt att sälja barnkläder som alla andra klädproducenter. Inga problem. Men det finns lika fullt svårigheter med det.

– Han driver sitt storhetsvansinne för långt och sätter sådan skräck i journalistkåren att ingen vågar kritisera honom för blir man avskuren från Zlatan som sportjournalist har man ett yrkesmässigt minus och det utnyttjar han ju stenhårt, säger författaren och journalisten Jan Guillou i senaste avsnittet av Cafés ”Fördomspodden”.

Guillou är visserligen en sedan länge uttalad Zlatan-kritiker (”Jag vet inte ens vem han är,” svarade Ibrahimovic när jag frågade honom om ett Guillou-utspel i samband med EM 2012) men visst har han en poäng den här gången. En poäng även Olof Lundh tidigare skrivit väldigt bra om.

Jag förstår självklart både SvD och SVT för spelar du inte med i Zlatans spel får du helt enkelt inte något tillbaka av Zlatan. Därför står ofta valet mellan att gå 35-åringens ärenden eller tvingas tacka nej till en intervju du vet att en stor del av svenska folket är intresserad av att läsa.

Jag spelade själv med i spelet i somras när Zlatan samlade journalistkåren i Paris för att lansera herrkollektionen. Den gången slutade det med en längre text om PR-spelet bakom och den allt annat än lätta kampen att tacka ja till en kommersiell intervju, eftersom du vet att du annars aldrig har en chans att få den, men undvika att presentera en reklamtext. För i slutändan är inte medias uppgift att hjälpa Zlatan att sälja kläder (han har råd med annonser ändå). Det är att presentera relevant och intressant material kring Sveriges störste fotbollsstjärna.

Zlatan Ibrahimovic däremot spelar PR-spelet och han gör det fullt ut. Han inledde EM-samlingen med att lansera sin klädkollektion från hotellbalkongen i Båstad och avslutade den med att imitera scenerna i en kommande reklamfilm när han lämnade landslagsscenen för alltid. En reklam för Volvo, baserad på ett svenskt EM-fiasko, som hade spelats in redan i april.

– För mig var det inte reklam, för mig var det känslor och samtidigt ville Volvo hylla karriären jag gjort och dela med sig av känslan de hade, sa Zlatan i Guldbollen-intervjun nyligen.

Zlatan spelar spelet så intensivt att han inte ens verkar se skillnad på det ena och det andra längre och jag kommer själv ofta på mig med att undra om det jag ser honom göra fortfarande är på riktigt. Till och med när det gäller vissa aktioner på fotbollsplanen. Är det fotbollsspelaren Zlatan eller affärsmannen Zlatan som gör det?

När en intervju med en person spelas in i ett reklamsammanhang är det aldrig oproblematiskt. Ännu mindre så när den ska sändas i den svenska public service-kanalen SVT och dessutom ska riktas till barn. Då måste det tydligt framgå vad det är vi, och våra barn, ser. Är det en intervju med Sveriges störste fotbollsspelare eller är det en reklamfilm för hans nya klädmärke? Eller är det båda och? Allt för att vi ska kunna välja med vilka glasögon vi ska se inslaget.

SVT har i programmet valt att täcka över loggan på Zlatans jacka men har på sin hemsida publicerat ett klipp med logotypen fullt synlig. SvD valde en annan väg. Där har inte bara Zlatan en jacka på sig från A-Z-kollektionen – där sitter även pojkarna, elva respektive tio år gamla, som ställer frågorna i tröjor från Ibrahimovics kollektion. Tröjor de själva hade med sig, framkommer i efterhand, men likafullt bytte om till och bar i videon igenom.

Till Zlatan Ibrahimovics stora glädje, kan jag lova, för Zlatan spelar PR-spelet. Han ger två intervjuer, och bara två intervjuer, för att han själv gynnas av det. Det finns inget annat än ekonomiska skäl till det. Det är inte Zlatans ansvar att se till att vi genomskådar det. Det är vårt och det är viktigt att vi öppet belyser det. Det är så här det fungerar. Det är därför Zlatan Ibrahimovic gör de här sakerna.

Om det är rätt eller fel är en senare fråga men först när alla förstått det kan var och en ta ställning till hur de ser på det. Därför är informationen så viktig.

Jag hoppas att vi kan ha diskussion om det moraliskt korrekta i det spel vi nu ser pågå. Var det lämpligt av Sveriges bäste fotbollsspelare att utnyttja de krossade svenska EM-drömmarna hos alla svenskar för att sälja bilar? Var det okej att lyfta reklamen över fotbollens eget regelverk när han uppträdde i fejkade tatueringar för Unicefs behjärtansvärda sak? Var det acceptabelt när han ägnade en hel matchintervju till att marknadsföra sin nya dricka? Är det lyckat att stora svenska medier låter Zlatan marknadsföra sina produkter rakt in till den minderåriga målgruppen utan att det framgår att det är det han gör? Är det lämpligt av Sveriges kanske mest inflytelserika person att spela ett så krasst kommersiellt spel?

Jag försökte ställa den första frågan i en tidigare blogg men vågen som mötte mig var inte byggd av konstruktiva argument utan bestod nästan uteslutande av anklagelser om att jag skulle vara en ”Zlatan-hatare”. Jag vet också att Olof Lundh fört den här kampen en tid. Kampen att kunna ifrågasätta och till och med kritisera en persons handlingar, i det här fallet Zlatans, utan att det förändrar din syn på personens storhet i andra sidor av hans liv.

Jag beundrar Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare och på många sätt som förebild. Men jag sörjer att jag numera inte kan se honom framträda utan att undra vad hans underliggande orsak egentligen är. För oavsett om spelet Zlatan spelar är rätt eller fel så har det fått en omedelbar konsekvens för mig, och säkert många fler. Jag litar helt enkelt inte på honom längre.

Jag kan inte lika oskuldsfullt fängslas av hans fotbollsmagi längre. Inte lika obehindrat roas av hans alltid underhållande intervjuer. För jag sitter numera alltid med samma gnagande fråga i bakhuvudet.

Vad är det han vill sälja den här gången?

Bragdguldet – satans påfund

av Patrik Brenning

I morgon delas ”Sveriges finaste idrottspris” ut. Det är Svenska Dagbladets bragdmedalj jag talar om. Otyget till pris som för mig skapar mer irritation än glädje. Ni vet vad jag menar.

”Det måste bli Bragdguldet!”

Meningen som aldrig någonsin varit inledningen på en vettig och sansad diskussion. Låt mig ge några exempel.

En sökning på google från det senaste året ger omgående solklara Bragdguld till i tur och ordning Jenny Rissveds, Peder Fredricson, Susanna Kallur, Henrik Stenson, Sofia Mattsson, Anna Holmlund, fotbollslandslaget för damer, Lars Lagerbäck, Frida Hansdotter, Leksand, Mattias Ekström och Gefle IF. Hade Svenska herrlandslaget i fotboll slagit Frankrike i VM-kvalet hade vi tack vare Olof Lundhs penna tvingats skicka in även dem i skaran.

Om du är dum nog att ge dig in i den där årliga diskussionen (och mot förmodan är så skicklig att du lyckas övertyga din motpart om att Lagerbäck tävlade för Island och att en plats i en högstadivsion i ishockey eller att passera ett krisande Helsingborgs IF i bottenstriden av allsvenskan knappast bör kvalificera dig till Sverige finaste idrottspris) kommer den debattkåte personen framför dig sedan ofrånkomligen ställa frågan som leder in på det allra längsta och mest dödslängtansframkallande samtalet du någonsin kommer stöta på.

”Vad är en bragd?”

Skjut mig!

Vi har faktiskt ägnat en förskräcklig halvtimme åt den där förbannade meningen på redaktionen i dag och det följer alltid samma fördärvliga mönster. Den yngre generationen skriker generellt att allt är en bragd. Om Leo Messi vinner Guldbollen är det en bragd. Om Storbritannien vinner VM i Bowles är det en bragd. Om ”The Mauler” vinner valfri match utan att blöda ur är det en bragd. De tror tamejfan att det är en bragd om Sarah Sjöström vinner SM i simning.

Sen kommer vi till den äldre generationen som älskar att rida fram på sina höga paragrafer. Här trycks det mer på att prestationen måste komma ur ett underläge. Här ska Leksand minsann ha Bragdguldet bara för att de startade en säsong uselt men avslutade den tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar alla egentligen hade på dem från början. Svenska Dagbladet har till och med tvingats skriva en artikel om frågan ifall Leksand ska ha medaljen – ännu märkligare var det när Bragdnämndens sekreterare Anders Lindblad avkrävdes på en motivering till varför Sanna Kallur inte är aktuell i år.

Hon tog sig till OS, trots att hon inte klarade kvalgränsen, med halva Ölandsbron inopererad i benet. Bragd!

I SVT:s sportpanel var de inblandade så övertygade om att Sarah Sjöström skulle få priset att Lindblad kände sig tvungen att rida ut på Twitter och rätta den snedseglade diskussionen. ”Sportpanelen i SVT diskuterade Bragdguldet. Intressant. Sarah Sjöström deras favorit. Ingen verkade ha koll på statuterna dock”, skrev Lindblad.

Statuterna, alltså den skrivelse juryn ska förhålla sig till när de väljer pristagaren, lyder:

”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas. Sålunda kan inte den idrottsutövare, som varit avstängd för doping, komma i fråga för guldmedaljen.”

Nu lär Henrik Stenson få priset för att han bröt den svenska majorförbannelsen och gott så. Det var ju ett avgörande av hög rang och visst kan det argumenteras för att ”avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge” – även fast det gäller nästan alla golftävlingar sedan Tiger slaktade allt motstånd (och i praktiken alla idrotter med någon typ av finalspel). Det är också precis det som är problemet.

De där statuterna går att läsa precis hur du vill. Det är lite som bibeln, alla kan hitta stöd för sin uppfattning i de där raderna. Det syns också på medaljörerna.

2012 fick Lisa Nordén Bragdguldet för att ha tagit OS-silver i thiathlon och 1996 prisades kanotisterna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson (jag orkar inte ens börja argumentera för hur små de här sporterna är globalt och hur liten konkurrensen i praktiken därmed är). Det räcker egentligen att det är OS så om innebandyn bara kommer med på programmet kan Kim Nilsson ha en stående taxibokning till SvD:s redaktion vart fjärde år.

Sedan 2010 har svenska längdskidåkare fått medaljen vid hälften av tillfällena. Två av de gångerna har det varit stafettlagen som belönats (2010 herrarna och 2014 damerna). Då talar vi alltså om längdskidor där det rimligen bara är en handfull länder som kan få ihop fyra åkare med tillräcklig kunskap för att kunna valla ett par plankor. Men absolut, kör!

För det har faktiskt varit värret. 1959 fick Agne Simonsson Bragdguldet efter att ha gjort två mål mot England på Wembley. I en träningslandskamp. Och Svenska Dagbladets sportredaktion, alltså de som ska dela ut priset, är sedan 2012 till och med nedlagd.

Så passa på att ge Gefle IF priset nu när astmatikerna haft ett mästerskapsfritt år. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Låt mig bara slippa de där förbannade diskussionerna.

(Och våga nu inte börja argumentera för vem som ska få priset i kommentarsfältet!)

Sida 1 av 7
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB